Vackert och längtansfullt om Udden

Det är nostalgin som ska bära en riktig hembygdsbok. Saknas nostalgin är det någonting annat, en slags historieskildring av mer utbytbart slag. Nostalgi betyder ursprungligen hemlängtan och kan visst kombineras med kritisk distans, diskussion och ifrågasättande. Kärleken består, den är ju tålig och mild fastän intellektet är kallt analytiskt. Man längtar alltid hem och vet att man aldrig kan återvända, för det är till minnet, inte till platsen man längtar.
Boken om Gültzauudden är en vacker hembygdsbok som inleds med att Owe Wikström längtar efter barndomens Fredsgata mitt på den jättestora Brookly Bridge i New York. Minnets överfall, kulspelandet, mjölkhämtarna, Tjock-Elsa och färjan från Bergnäset, han ger sig hän och det är bra.
När jag studerar kartan över Udden märker jag att den följer de gamla städernas princip, långgator som följer strandlinjens sträckning och korsande gränder, en äldre ordning än rutnätens okänsliga lantmätarkartor. Ofta bättre avpassad till naturen, följande terrängens spänningar och variation. Det bidrar till områdets stämning. Stadsplanering och måttfullhet kallar Per Persson sitt kapitel om Uddens mer regelmässiga historia. Påbörjad med den första stadsplanen 1858, men då fanns redan Josefine varv därute och så vanliga betesmarker förstås. Den typiska svenska småstaden hade dåförtiden nästan lika många kor som människor. Persson önskar sig udden som den "måttfulla staden" med gatuaktiviteter och annorlunda gatulösningar, digitalt åskådliggjorda.
Kenneth Awebro utreder, med historisk inlevelse och elegans, bakgrunden till själva namnet, Gültzau. Ingen enkel uppgift, men Christian Gültzau bedrev varvsrörelse på udden under några år i slutet av 1830-talet. Släkten är inte särskilt känd, så Awebro har fått göra ordentliga dagsverken, spårat dem tillbaka till Nordtyskland, möjligen svenska Pommern, över Göteborgs skärgård, via Stockholm till Luleå. En sentida tysk borgarimport av det slag som varit vanligt sen medeltiden, den här gången med starka band till sjöfart, bland fäderna finns många kaptener. Så följde konkurs 1840 och flytt till Gävle två år senare.
Riktigt lokalt med många bilder av gator och gårdar, evenemang och korvgrillningsfester. Gemomgående ett fint bildmaterial och utmärkt tryck och professionell layout. Lennart Klang tar läsaren med på rundvandring, det finns förstås en utförlig kronologi och många, många bidrag med många, långa minnen.
Tidigindustriellt utkantsområde, villabebyggelse och rekreation. Gültzauuddens historia är tillräckligt varierad och sammanhållen för att skapa en lokal identitet som i sin tur skapar vänföreningar och skriver böcker. Minnen från förr. Tankar om framtiden. Så lyder bokens undertitel, det där senare är lite ovanligt för hembygdsboken som brukar se samtiden och framtiden som en hotfull onödighet. Kanske en vink om skillnaden mellan stad och land, eller mellan det vi kallar utveckling (i brist på bättre ord) och stillastående?