Vackert och gripande om ung kärlek

Kanske blir det extra känsligt eftersom likheterna mellan huvudpersonen Lous liv och Moa-Lina Croalls eget är många. Båda är till exempel musiker, har en brittisk pappa och har bott i Malmö. - Det var kanske lite korkat att använda så många detaljer från mig själv, men det var kul att leka med romanens möjligheter, säger hon. - Jag kan förstå att det är lätt att tro att den är självbiografisk. Samtidigt tycks folk utgå ifrån att tjejer inte kan hitta på bra historier. Det gör författaren irriterad, rent av förbaskad, och är ett exempel på den förminskande attityd hon tycker sig ha mött. Redan som tolvåring tycktes hon ständigt behöva bevisa sin duglighet för killmusikerna i sina band. Sen, när boken kom, hänförde vissa kritiker romanen till "kvinnoångestgenren". Vi resonerar oss fram till att det måste motsvara existentiella romaner med manliga huvudpersoner. Egen soloskiva
Upprinnelsen till romanen är också den värd att beskriva. Vid den tiden gick Moa-Lina Croall, som alltid skrivit skönlitterära texter och 2002 fick Lilla Augustpriset, en musikutbildning. Nu hade hon producerat och spelat in en soloskiva där hon svarade för allt utom trummor och bas. På de instrumenten fanns två manliga musiker. - När vi spelade upp den vänder sig läraren inte till mig som gjort den utan till trummisen för att berömma skivan. Jag gick hem och skrev i ren ilska. Det kom att bli början till Sen tar vi Berlin. Senare kom hon fram till att hon ville göra en berättelse med bara kvinnor och där det kvinnor gör är det viktiga. - Över huvud taget tror jag på separatistiska sammanhang. Det är skönt att ha en plats där man inte ifrågasätts. I boken drar Lou, när drömmen om bandet har pajat, från Malmö tillsammans med sin kompis Julia till ett kvinnohus i Berlin. Lou är minst sagt ur balans, super som en svamp medan den lika olyckliga Julia röker på. I kvinnohuset levs intensiva tonårsliv och där träffar Lou dessutom en tjej hon lite överraskande blir kär i. - När jag var yngre letade jag efter romaner där lesbisk kärlek fanns med. Det var inte så många och i de jag hittade var den bara ett problem. Jag ville skriva en roman där den gestaltades mer allmängiltigt, säger Moa-Lina Croall. Och utan tvekan är Sen tar vi Berlin en både vacker och gripande kärleksroman. Samtidigt fångas den plågsamt intensiva, närmast kaosartade tiden efter gymnasiet på ett tonsäkert vis. Däremot är det inte en roman om sex. Av olika skäl, förklarade i berättelsen, är de intima delarna i romanen sparsmakade och det vi möter är det försiktiga närmandet i en skör förälskelse. Frikyrkligt samband
Efter den stora uppmärksamheten blev det blev svårt för Moa-Lina Croall att gå in i en ny bok. Istället har hon arbetat mycket med sin musik. I huset i byn utanför Umeå, som hon sedan något år hyr tillsammans med sin flickvän, har hon arbetat disciplinerat och material till en skiva med elektronisk musik ligger nu klart. Dessutom har hon faktiskt skrivit på tre olika manus; en kapitelbok för barn, en roman och en ungdomsroman. Vis av skadan med de självbiografiska tolkningarna handlar det om personer så olika henne själv som möjligt. Ungdomsromanen utspelar sig till exempel i en småstad, i ett frikyrkligt sammanhang och huvudpersonen sysslar inte med något konstnärligt utan vill bli jurist. Hon har också arbetat på ett nytt sätt. - Efter ett tag gjorde jag noveller av personerna, ett slags skrivminne. Det är helt sjukt, man hittar på någon och så känns det helt verkligt, säger hon och vi skakar lite förtjust på huvudet båda två åt den märkliga verklighet som fiktionen är. Sen tar vi Berlin är nu varken för unga eller vuxna utan ett slags gränsgångare vad gäller genre, men kom ut som roman. Det som främst skiljer ut den från den traditionella realistiska ungdomsboken är förhållandet till droger. - Jag tror att det var därför förlaget inte klassade den som en ungdomsroman. Lou använder spriten för att sluta döma sig själv. Men hon är emot droger och är jätteirriterad på Julia som röker på. Så jag tycker inte att jag förhärligar det. Jag tänker att det är ganska vanligt, att folk går in och ut ur droger när de har destruktiva perioder, säger Moa-Lina Croall. Handlar mest om vänskap
Vi talar en stund om författaren har något särskilt ansvar om man uttalat väljer att skriva för barn och ungdomar. När en bok väl är släppt till läsarna tappar ju författaren ändå kontrollen. - Jag tror att det kan bli farligt att bli för rädd när man skriver. Efter boken har jag fått mejl av unga tjejer. De har känt igen sig. Det tar bort vissa egna tvivel, att den betytt mycket för många känns viktigare. Av de tre manus hon arbetat med under 2007 är kapitelboken klar och kommer ut i januari 2009. Precis som Sen tar vi Berlin handlar den om två systrar. Den förra har nämligen även en stark parallellberättelse om Lous förhållande till sin lillasyster. I den nya barnboken finns förutom flickorna också en pappa, en dement farmor och en försvunnen mamma. Berättelsen handlar om hur systrarna fixar det här med mamman och hur de gör sig själva glada, men egentligen handlar den mest om vänskap. Huvudpersonen, och den yngre av systrarna Lisa, träffar Nova när hon kommer till stan med sin familj. De jobbar i ett nycirkussällskap och mellan flickorna växer en vänskap växer fram. Dessutom får vi följa vad som händer när storasyster Anna kommer in i puberteten och inte längre vill vara med sin töntiga lillasyster. Det låter sorgligt. - Men det var väldigt kul att skriva den boken, säger Moa-Lina Croall. - Jag tycker det är intressant att skriva om jobbiga grejor och se hur man kan ta sig ur det.