Vackert och elegant om kärlek

KONSERT I romantikens tecken Norrbottens kammarorkester. Solist: Niklas Sivelöv. Dirigent: Petter Sundkvist. Musik av Sibelius, Chopin, Tjajkovskij. Aula Aurora, Luleå. Det spelar inte så stor roll, båda handlar om Chopins första kärlek och om de ljuva minnen, som samvaron med Konstancja Gladkowska framkallade. Och konserten genomsyras hela tiden av vårliga känslor och sköna månskenskvällar, framför allt i mellansatsen. Orkestern hos Chopin har en andrahandsroll, fast den får förstås svara för den ståtliga inledningen. Sedan tar pianot över. Chopin var vid denna tid cirka 20 år, hade just tagit sin examen och fått ett stipendium för att resa ut i världen. Hans konserter är i klassisk stil, hans spel briljant, virtuost, som det skulle vara. Så det var med stolthet han presenterade sin e-mollkonsert för en inre krets innan han han framförde den offentligt i september 1830. Därefter åkte han ut på sin långa resa, kom slutligen till Paris, samtidigt som det utbrutit uppror i Polen, som annekterades av ryssarna. Fryderyk Chopin blev Frédéric Chopin, han återsåg aldrig sitt fädernesland men han glömde det aldrig, det levde i hans musik som mazurkor och andra folkdanser. Musikhistoriskt hör nationalromantiken till ett annat skede, men Chopin var faktiskt en föregångare. I pianokonsertens sista sats hör man typiskt polska rytmer, krakowiak ? en dans från trakterna av Krakow. Några uppfattade nog att Niklas Sivelöv hade svårt att hålla fötterna i styr och det var inte bara för att använda pedalerna ? han stampade faktiskt takten! Den egenheten störde förmodligen någon ? pianisten Niklas Sivelöv förmedlade emellertid konsertens emotionella laddning helt övertygande, mjukt och känsligt, och de tekniska svårigheterna som förvisso är många klarade han utan problem. Publikens uppskattande applåder kvitterade han omgående med en skön improvisation över temat i den andra satsen. Orkestern har som sagt inte någon annan uppgift än att bilda ett tondraperi till det pianistiska fyrverkeriet. Kammarorkestern hade i stället som sin uppgift att gestalta ett par andra kompositioner med romantiska drag. Jean Sibelius kunde också skriva om kärlek, det har han ju visat i sina romanser. Sviten Rakastava ? Den älskande ? skrevs ursprungligen för manskör men omarbetades senare för stråkorkester. Den beskriver ett smått svårmodigt kärleksmöte, som andas förväntan, glad förhoppning och det motvilliga avskedets sorgsenhet. Vacker musik i det för Sibelius typiska tonspråket, och väl utförd. Kammarorkesterns egna huvudnummer var Peter Tjajkovskijs Stråkserenad i C-dur, fylld av eleganta melodier och esprit. Att Tjajkovskij är en valsmästare kanske inte alla tänker på ? här finns en av dessa valser, som gott mäter sig med Blommornas vals i Nötknäpparsviten, balettvalserna eller valsen i Eugen Onegin. Petter Sundkvist fick kammarorkestern att lysa speciellt i de känsliga långsamma och viskande pianissimona i Elegin och sista satsens Andante. Där finns mycket kärlek inlagd. Och kärlek och romantik skulle det ju handla om denna novemberkväll.