Vackert bildspel i dansform

Could You Take some of my
weight ..?
Det finns en ofta upprepad fras om scenkonsten, den vill roa och oroa. Bildkonsten har å sin sida under 1900-talet utmanat seendet och hur verkligheten kan gestaltas. I dess postmoderna final har allt lagts i betraktarens öga. Under samma epok tycks däremot människans längtan efter det sköna ha förvisats till det blåkommersiella fältet. Det är nog därför mötet med Norrdans senaste föreställning med koreografierna Could you take some of my weight ..? och Förvandlingar, gör mig så glad och vänligt inställd. Den är just vacker, både som scenkonst och som bildkonstverk. Kvällen börjar med Tero Saarinens abstrakta stycke, Could you take some of my weight ..?, vars koreografi utforskar tyngd som fysikaliskt och psykologiskt begrepp. I Norrdans version, den första i Sverige efter urpremiären 1999, är det Morgan Karlsson och César Garcia som framför duetten. Inledningsvis rör sig dansarna i en statisk Följa John-lek, man tänker på skridskor, för att sedan hamna i ett undervattenslandskap. Där formar deras nu olika rörelser i stället en helhet. Det här är också styckets absolut vackraste och mest intressanta parti; för en stund upphör dansarna både med att vara tunga, och att vara enskildheter. Koreografin fortsätter sedan att uttrycka en strävan uppåt, fraser upprepas som i genrer där endast exakt återgivning betyder fulländad skönhet. Men ironiskt nog förblir Susanna Laurolas tunga bronsfärgade skulpturer som gungar i fonden, ändå de lättaste av figurerna på scenen. Efter paus heter bilden i tittskåpet Förvandlingar. I den har musiken ett mer uppenbart inflytande för koreografins utformning än hos Saarinen. Där är uppgiften snarare att placera stycket i ett futuristiskt idélandskap. I motsats till dess industriljud och hårda piano domineras Förvandlingar av klassisk konstmusik av den sort som är väl sammanlänkad med förväntningarna på balett. Lidberg bjuder mycket riktigt också på det, men det är en baletthybrid mellan det klassiska och moderna; episk berättad som på 1800-talet och med rörelser från 1900-talet. Historien är dock smått banal, Förvandlingar handlar om den kvinnliga metamorfosen. Som vi lärt tvekar flickan, i bakgrunden väntar alltid vackra skuggor, inför mötet med mannen. Det finns ju så mycket att inte förstå, men ändå att inom sig veta, och först när ungflicksjaget klär sig i mognadens brunröda färg låter hon sig falla. Men där Saarinen gjort en koreografi lutad mot 1900-talets modernistiska måleri, är Lidberg mer intresserad av skönheten i sig. När de tunna materialen och de dova jordfärgerna i Could you take some of my weight ..?, där kostymerna i första hand är linjer och skuggor, återkommer har de nu en annan funktion. I Förvandlingar blinkar Rachel Quarmby-Spadaccinis kostymer i stället mot fåfängan i 1800-talsrokokon, bakom gamla livstycken och i dagens exklusiva underkläder. De fungerar dessutom utmärkt mot Irmeli Strands mångtydiga ljussättning. Det är nu inte heller berättelsen som är viktigast, utan rörelsen, och ensemblen är i sin tur viktigare än individen. I den scenografi av ljusbärande trådar och blanksvart golv Lidberg själv skapat glider de sju dansarna in och ut, ibland nästan omärkligt. Precis när jag tror mig vara trygg i en sekvens förändras den till något oväntat. Det är skitsnyggt och jag längtar inte ett ögonblick efter att bli mer oroad än så. Kanske är det ett tecken i tiden. När allt runt omkring är postmodernt och relativt, har konsten lugn att erbjuda om den återvänder till klassiska frågor om harmoni och skönhet. I Norrdans föreställning finns i alla fall sådana kvaliteter.

Fotnot: Föreställningen dansas i Kalix 23 oktober och i Kiruna 27 oktober.

Vackert bildspel i dansform

Regine Nordström berättar om dans i tittskåpsform, en föreställning som ges på fler platser i länet den närmaste tiden.