Väcker ömsint frågor om kvinnan i parken

Ett vanligt torg i ett vanligt samhälle. Det är tomt och stilla. Hela dagen har tagit paus och gjort kväll, alla utom en person har gått hem. I buskarna gömmer sig en kvinna som är känslig för intryck. För ljus - hon vill inte synas. För ljud - hon vill inte höras. Men hon vill gärna beröra, smeker en förbinosande hund och önskar inom sig att någon smekte henne. Det är okej även om han är död. Hur hon skulle våga vända sig till de levande är däremot oklart. Människorna där ute i ljuset begriper sig inte på henne. Och sanningen att säga begriper hon sig inte på dem heller. Egentligen sitter jag på hennes parkbänk, men det jag ser är en teatermonolog. Det är Kollektivet Folkfesten i Pajala som efter en förfrågan från Brottsofferjouren tagit itu med den svåra frågan om vad som är normalt. Föreställningen heter Hynda! under den höga himlen och ges i en befintlig miljö. Parkbänken brukar alltid stå på torget i Pajala, i sandlådan leker barn medan det är ljust och snöfritt. Kvinnan i föreställningen spelas av Regina Veräjä. Redan i föreningens tidigare musikal Erkki och Laura, också den med text av Jonas Jarl, gjorde hon rollen som original. Då var könet oklart. Här är hon tydligt kvinna. Det är en viktig komplikation. Kvinnor som inte beter sig väl döms hårt sägs det. Veräjä gör den komplexiteten rättvisa. Ibland tycker jag hon är helt klok för att i nästa ögonblick inte begripa mig på henne. Det är nämligen inga enkla lösningar av typen "innerst inne är vi alla lika" som bjuds. Snarare hur vi ska se sanningen och hur den ska levas. Jonas Jarl, tidigare länsregissör i Norrbotten och nu på Helsingborgs stadsteater, har den här gången låtit det berättande stå tillbaka för något som snarare har drag av expressionism. Och ibland blir formen ett hinder, ord utan annan mening än att skapa upprepning eller gestalta en fix idé är svåra i scenkonsten. Genom ordmassan tycks han söka motiv till beteenden som ter sig märkliga; att kissa i trapphuset medan man leker med ett barn genom brevinkastet till exempel. Han låter henne därför berätta sina tankar rakt ut. Inte allt orkar man lyssna på. Det gemensamma, normala om man så vill, uttrycks i musiken. Då bryts monologen, Markus Forsberg kliver in från vänster. På ett känsligt och ömsint sätt framför han hennes längtan efter att hud mot hud få blandas med någon annan. Just det känns faktiskt som en sanning för alla.

Fotnot: Hynda! under höga himlen kommer att spelas för högstadiet och gymnasiet i hela östra Norrbotten under hösten.