Inte många är beredda att försvara djurens moraliska status, eller tycka att det finns ett värde i deras existens, annat än som mat i kyldiskarna och skinn till kläder. Bibeln, Aristoteles, Descartes, (som dissekerade levande djur och inte brydde sig om tjuten, eftersom djuren saknade själ), är några storheter som tas som intäkt för att det är rätt att utnyttja och döda djur. Hundratals friska rävar dödades nyligen i Sverige i jakten på dvärgbandmask, trots att det enklaste hade varit att undersöka deras spillning. Och vargjakten var så viktig - för jägarna - att regeringen öppet trotsade EU:s direktiv för en sådan. Det är bestämt att djur saknar själ och att människan utgör skapelsens krona och därmed är moraliskt överlägsen.
För Pelle Strindlund, ickevåldsutövare i freds- och djurrättsrörelsen och författare till Jordens herrar. Slaveri, djurförtryck och våldets försvarare, är det inte prinskorven som passerar mellan läpparna som är problemet utan att en ko har plågats och dödats för att framställa den.
Han argumenterar intelligent och kraftfullt för djurens rättigheter och han gör det genom att jämställa exploateringen av djur med det tidigare så utbredda förslavandet av människor. Beläggen för hur både slavars och djurs status som icke-personer återspeglas i språket är åtskilliga. Människan har i alla tider hittat sätt att rättfärdiga brutaliteter. Att vara för djurens rättigheter blir synonymt med att vara emot människovärdet. Att skilja ko och kalv åt är enligt en expert på mjölkkor "den potentiellt mest plågsamma händelsen i en mjölkkos liv", medan bonden kan hävda att kon blir nervös av att ha kalven nära sig. Man ser vad man vill se.
Att försvara djurhanteringen kräver stark ammunition och det är få områden som ger upphov till så många vitsar och förlöjliganden som djurskydd. Engagemang för djur blir "moraliskt förfall", "ideologi med fascistoida rötter", eller, som för den italienske kardinalen G Biffi, som i ett tal 2008 hävdade att den moderna Antikrist, djävulen, förklädde sig som: en aktiv pacifist, en praktiserande vegetarian, en försvarare av djurens rättigheter.
Pelle Strindlund citerar så många (de flesta svenska) politikers, författares och journalisters hånfulla kommentarer om djur och djurrättsaktivister att man vrider sig som masken på kroken. En kulturjournalist menar att inlevelse i djurens situation är "en växande motvilja mot att ta steget in i den verkligt vuxna världen". En statsminister svarar irriterat reportern som påtalat muslimsk halaltradition som plågsam för djuren: "Jamen ät något annat då!". En kvinnlig deckarförfattare motiverar rätten att föda upp och döda djur med: "De är goda att äta och snygga att ha på sig". En krögare: "Man har absolut rätt att döda. Det där med lidandet har vi inte utrett, vi vet inte hur det är. Där går min gräns i alla fall. Och jag skulle ju aldrig få någon god oxfilé annars".
Mot detta kan man ställa etologen Sverre Sjölanders antagande: "Många djurs lidande är värre än vårt eget. De är oförmögna att förutse ett slut på smärtan och har ofta inte insikt om orsakerna till lidandet".
Boken är en väckarklocka. Läs den och upptäck att du själv ställer frågan: Hur kan vi tillåta att andra kännande varelser reduceras till produktionsenheter, stuvas in i koncentrationsläger, slits från sina mammor (som kalven som inte får dia trots att den under normala förhållanden gör det i åtta till tio månader), forslas kors och tvärs, och står i kö för att dödas?
Det borde vara ett moraliskt problem som den, som äter en "ekologisk" korv ibland, inte heller kommer runt.