Känslan av att uppleva något pittoreskt är första reaktionen. Den förklingar dock tämligen snabbt om inte intrycken leder till mer djupgående insikter om miljöns rötter samt hur denskapats och fungerat i sina samhällsfunktioner. Iakttagelser av detaljer och delar måste systematiseras till en helhet, då framträder sammanhang som ger förståelse och kunskap.
Gammelstads kyrkstadsads hundratals små timmerstugor är var och en byggnader ur en svunnen tid, modernisering dominerar inte. Sedda tillsammans berättar de så mycket mer, då framträder en samhällstyp som fyllt sina uppgifter under sekler, rent av varit en grundbult i hela samhällskonstruktionen.
Bilden av en komplex samhällstyp framträder med aktörer som verkat inom givna strukturer. Avsikten har varit att kunna hantera en rad existentiella problem och sammanhang, somliga världsliga och andra andliga; tillämpning av världslig och kyrklig styrelse, förrättning av sockensammanträden och gudstjänsterna.
De små stugorna och den väldiga stenkyrkan har gett de yttre ramarna, funktionerna och mänskligt agerande har fyllt ramarna med innehåll. Detta är, men har framförallt varit, Gammelstads kyrkstad i hundratals år, av FN för 20 år sedan klassad som ett omistligt världsarv för mänskligheten.
Det är den monumentala sidan av kyrkstaden. För en enskild lokal stugägare kan fortfarande huvudproblemet vara ruttnande golvåsar som måste bytas. Världsarvsutnämningen till trots, de eviga småproblemen fortsätter att ställa till förtret. Detta är världsarvet Gammelstads kyrkstad i ett nötskal.
Kyrkoorganisationens och kyrkstadens tillkomst var förutsättningen för att Lulebygdens människor en gång blev medlemmar av ett samhälle. Människan blir en individ genom kontakt med andra människor. På en organiserad nivå, på ett sätt som vi kan känna igen från vår egen tid, systematiskt och komplicerat, sker det i kyrkstaden. Människorna blev individuella samhällsindivider. Familjen och byn var alltför små enheter för en så sammansatt process. För att travestera nutidens genusteoretiker, ”man föds inte till samhällsindivid, man blir det”.
Det är kyrkan som samhällsbyggare, den roll den hade i Europa under första hälften av medeltiden. I övre Norrland, i nordligaste Europa, fick den den rollen i slutet av medeltiden. I stort sker det inom samma era, i ena fallet i dess början, i andra fallet i dess slut. Kyrkstaden är genuint norrländsk, men den är lika genuint europeisk.
För utländska besökare har detta varit svårt att se, å andra sidan har denna aspekt inte heller uppmärksammats i övre Norrland, alltså i kyrkstäderna kärnbygd. Den övre norrländska samhällsbildningen är en europeisk historia, visserligen en egen variant, men med samma grundtema. Spännvidden var stor mellan tidig medeltid och sen medeltid, särskilt ifråga om de yttre formerna för kyrkan som samhällsbyggare.
Årtal kopplade till kyrkplatsens och kyrkstadens utveckling ligger ofta till grund för historiska jubiléer i Lulebygden. 1339 är ett sådant år, 1492 ett annat och 1621 ytterligare ett. Det förstnämnda året donerade den barnlöse bonden Svenald i Rutvik sin egendom i ”fast och löst” till Uppsala domkyrka. Indicier talar för att detta är ursprunget till kyrkomarken i det blivande Gammelstad. Parallellen är uppenbar med ett stort antal donationer till kyrkor och kloster av mark, lösöre och pengar på många platser i Europa under medeltiden.
1492 kopplas till den nuvarande stenkyrkans invigning. Ur ett nordeuropeiskt geopolitiskt perspektiv var då övre Norrland pressat både från väster och från öster. Ett ståtligt kyrkobygge skulle visa för omvärlden att svensk kontroll rådde, här var inte längre något maktvakuum.
1621 grundades slutligen Luleå stad, insprängd i kyrkstaden och med egen stadsplan. I slutet av 1640-talet flyttades stadskärnan till sitt nuvarande läge, på en stenig halvö nära älvens utlopp i havet, med goda naturliga hamnförhållanden. Merkantilismen, dåtidens stadsideal, krävde en renodlad stad. Från vår egen tid kan nämnas 1996, kyrkstaden blev världsarv och 2016 firas 20-årsjubileum.
Jubileumsårtalen är många när man tittar ner i tidens djupa brunn. För att se de långa linjerna klart måste man hålla isär myter från vetenskapligt grundad historia. Det faktum att kyrkstadens utveckling är full av paradoxer kan lätt leda till att legender och fakta sammanblandas.
Den största paradoxen av alla är att denna enkla stugbebyggelse, påver till det yttre, levt kvar ett halvt årtusende och fortfarande vårdas. Skörheten har varit en styrka, enkelheten har gett anpassningsbarhet.