En kringresande agitator för ungsocialisterna hade fått för sig att Johnson kunde bli en tillgång för rörelsen. Man ordnade en säng hos en kamrat och så blev Stockholms Norra Ungsocialistiska Klubb och tidningen Brand hans sammanhang och nya hem. Här fann fosterbarnet från norr en tid sin trygghet, här mötte han dem som skulle bli hans närmaste vänner och förebilder. Där fanns nestorn Gustav Hedenvind-Eriksson och särskilt den närmaste, Rudolf Värnlund. Senare skulle också anarkisten Victor Andersson Vinde som Johnson träffade i Paris knytas till kretsen.
Det var Vinde som hade ordnat byggjobbet när Johnson kom till Paris på sin resa mot författarskapet. Ett lag anarkister av olika nationaliteter byggde en biograf i Parisförorten Kremlin-Bicêtre. Johnson - mer biografmaskinist än betongarbetare - levde på te och gårdagens bröd och när det var dags för lunch höll han sig undan tills kamraterna försvunnit på någon lunchrestaurang i närheten. Han hade inte råd att äta ordentligt. Denna dag upptäcktes det av kamraterna som lånade honom till kaninragu och vin.
- Faut manger. Faut boire! Man måste äta och dricka.
Så hade han ett jobb, blev mätt och dåsig, kanske lycklig. Det var hans 22-årsdag och han var bland vänner. "Dagen var så vacker. Paris var så fint", skriver han i den självbiografiska romanen Romantisk berättelse. Medlemskapet i den frihetliga ungsocialismen, hade blivit en del av hans identitet, en fast punkt. Efter den såriga barndomen, det kluvna barndomshemmet, blev kamratkretsen den första trygga, samtidigt gränslösa hemvisten.
Provocerande manifest
När Johnson ett år senare återvände till Stockholm var det också till kretsen av vänner och ett fortsatt samtal om friheten. Tillsammans gav kamraterna ut Europas undergång, ett specialnummer av tidskriften Brand. Det blev ett provocerande manifest för deras frihetliga och kulturradikala anarkism. Vinde skrev under rubriken "Demokratins förbannelse" och Hedenvind angrep ett system som "gjort människorna till lydiga slavar eller villiga tjänare". Johnson hävdade att bolsjevismen dragit ett svart streck i räkningen för arbetarrörelsen "just där begreppet frihet ville bli verklighet".
Mitt i en fraktionskonflikt mellan frihetliga anarkister och de kollektivistiska syndikalisterna hade Johnson fått rycka in som sekreterare i Ungsocialistiska partiets verkställande utskott. Som representant för den anarkistiska falangen blev han en måltavla för den kritikstorm som specialutgåvan av Brand ledde till. Talesman för kollektivisterna blev nattredaktören på Arbetaren, Knut Lånström, som under rubriken "På knä pack, ’Anarkisten’ räcker er sin fot att kyssa!" gick till motattack i en serie artiklar där Johnson kallades skubbare och joxare, en som inte betalar klubbavgiften och inte återgäldar lån. I den sista artikeln tillvitas han också en "klassförrädisk natur", därför att han publicerat noveller i den borgerliga Stockholms-Tidningen.
Johnson försvarar sig i ett par inlägg i Brand, men efter anklagelserna om klassförräderi och svek, efter att ha mobbats som joxare och skubbare, lämnade han den ungsocialistiska rörelsen. Det sista VU-protokollet från hans penna handlar om den fraktionsstrid mellan individualister och kollektivister som Johnson och hans vänner skulle förlora. Protokollet kan läsas på arbetarrörelsens arkiv vid Norra Bantorget, Stockholm. Handstilen är osäker och bläcket i sekreterarens namnteckning är delvis utsuddat av väta, som om han gråtit.
Flydde till Boden
Johnson lämnade kretsen av kamrater och flydde upp till Boden och Näsberg, där han snabbt skrev sin första bok, novellsamlingen, De fyra främlingarna. Snart kom också den första romanen Timans och rättfärdigheten, innan han åter gav sig iväg till Europa.
Örjan Lindberger beskriver i sin stora Johnsonbiografi avskedet från ungsocialismen som en förutsättning för författarblivandet. "Författaren uppstod ur ungsocialistens nederlag", menar han och knyter valet av livsväg till den konflikt mellan den enskilde och massan som skulle utvecklas och framgent följa Johnson.
Konflikten mellan individ och kollektiv skulle bli ett centralt tema i författarskapet. Formulerat som massans mobbing återkommer det från den första bokens första novell om den kunskapstörstande "Tantalus" till den allra sista romanen Några steg mot tystnaden och dess berättelser om förföljelser och lynchningar.
Skeendet i samband med utstötningen, det svek det innebar, är en grundsituation hos Johnson. Man kan erinra sig misstron inom Krilons grupp i romansviten Krilon, förtroendet som urholkas, ifrågasättandena, tillvitelserna och till slut utstötningen, när gruppen låter sig förledas och överger Johannes Krilon. Detta att åter bli ensam.
På 25-årsdagen den 29 juli 1925 var Johnson tillbaka i Paris. Inte längre en klen byggnadsarbetare utan en författare.