Han är mest känd för Hur ska det gå för Pinnebergs (Kleiner Mann - Was nun?) Trots att han ansett vara en av det dåtida Tysklands mest framstående författare har det varit svårt att hitta hans böcker. Biblioteken har rensat ut dem, på grund av ålder, låga utlåningstal eller helt enkelt platsbrist. Medan till exempel nobelpristagaren Thomas Mann stått kvar har Fallada åkt i sopbingen. Sedan 2013 har dock Lind&Co gett ut flera av hans böcker i moderniserade översättningar, nu har den fjärde kommit: På livstid.
På livstid skildrar en man som förlorar fotfästet och går under av sin egen alkoholism. Det är helt klart att författaren vet vad han skriver om. Likt bokens huvudperson blev författaren dömd för både dråp och misshandel och satt i perioder på behandlingshem för alkoholister. Liksom i Falladas andra böcker är realismen närmast absolut. Kunde man som läsare känna huvudpersonernas hunger och förtvivlan under tjugotalets vansinniga inflation så blir man när man läser På livstid närmast galen på huvudpersonens paranoia.
Ingående skildrar Fallada vanföreställningarna som snurrar i mannens skalle. Han plågar läsaren genom att vrida tankarna varv på varv tills verkligheten är så förvriden att inget längre spelar någon roll. Huvudpersonen får allt om bakfoten och förstör i sin vanmakt de allra sista möjligheterna till förlåtelse och återgång till vad som skulle kunna bli resten av ett liv.
Fallada skrev boken i hemlighet under en fängelsevistelse mitt under andra världskriget. Manuset smugglades ut, censuren och den stränga regimen hade säkerligen slagit hårt mot vad Fallada skrev. Författaren är inte nådig mot sina fångvaktare. Men inte heller mot sig själv, vilket gör att romanen känns som en absolut ärlig uppgörelse med inre spöken, sprittörst och verklighetsflykt.
Och det är här någonstans som storheten i Falladas författarskap blir tydlig. Han värjer inte för något, han skriver verkligheten så skruvad som den ter sig och fångar därmed det inre kaos som råder i huvudpersonens hjärna. Inte många har klarat att vara så ärliga mot de inre demoner de brottats med. Och dessutom på ett språk som bara leder framåt.
Fallada valde att inte lämna Tyskland, vilket gav honom ett mindre klädsamt eftermäle. Den som idag läser hans romaner får en vittnesskildring som går utanpå det mesta. Thomas Manns romaner kan idag kännas en aning föråldrade men Falladas tilltal är så direkt att det inte är några problem att ta till sig för en nutida läsare.