Utsikt från viken / 7

Sent om kvällarna får jag sällskap på verandan. Gästerna smyger in och sätter sig, lugnt och stilla. Det är gamla människor och deras ögon är inte alltid närvarande. Egentligen bor de allihopa på ett äldreboende nära mig. Alla har eget rum men ingen är oberoende. Det finns goda människor som hjälper kvinnorna att fungera. Deras sista år får ändå levas i värdighet.
Jag sitter och blundar och hör vågorna i viken. Sjöfåglarna och deras många ungar simmar förbi, också det värdigt, men på ett starkare och mer levande sätt.
De gamla tanterna som med fantasins hjälp sitter med mig på verandan uppfattar kanske inte allt, men mer än jag kan ana. Det går inte att skriva ner deras upplevelser. Jag kan bara stå utanför deras blickar och tankar och veta att det också i deras liv finns nyanser, glädjeämnen, vackra minnen.
En kvinna rör sina händer snabbt, fram och tillbaka över rullstolens bord. Hon ler stilla och hennes blick kan på en sekund ge sig ut på en lång resa ut till Vintergatans centrum. Nästa sekund är hon tillbaka från sin resa och säger: " Titta, vad fint det är ".
En annan kvinna sitter bredvid och viskar tyst för sig själv. Inga riktiga ord kan höras, bara en följd av ljud, meningar och betydelser som ingen betraktare egentligen kan förstå.
Solen går ner och det blir lite, lite kyligare. När jag vaknar ur den lilla vilan är det bara jag och vågorna. Jag är inte orolig, mina gäster kommer tillbaka.