Utsikt från viken / 3

Känsligheten förädlas och höjer sig upp ur det vardagliga ute vid viken. Jag dumstirrar ut över vattnet och lager efter lager av vardagens små och stora förtretligheter försvinner, de blåser bort med brisen.
När jag närmar mig stan kommer de dundrande igen, likt vikens fanatiska blindingar och bromsar. De vill bara ta sig en tugga, precis som vardagseländet vill dränera mig på kraft och energi.
I kväll skiner solen stark och varm, det är omöjligt att gå och lägga sig. Därute finns det alltid alternativ, varav inget känns påklistrat, onödigt. Inte så att jag alltid känner driften att vara nyttig. Projekten och lusten att skapa finns där, som alla stugägare vet.
Men aldrig tvånget.
När de egna pekpinnarna tar sig ton är det bara att ruska på sig, ställa fram gungstolen på verandan och så försvinna med blicken ut mot vågorna och öarna längs horisonten.
Sena kvällen och värmen håller i sig. Jag sitter och varvar två böcker, en eländigt dålig thriller av valfri amerikansk actionsort och en finstämd gammal diktbok av chilenaren Pablo Neruda.
Det här är livet, tänker jag. En fullständigt värdelös, men lättläst thriller och i nästa stund några sällsamma rader där Pablo Neruda viskar sina lugnande sagor rakt in i huvudet på mig:
" Havsklippor, ni äger tidens segrande färg / det förbrukade materialet / från en evighet i rörelse."