Utsattheten ger honom nya berättelser tillbaka
Så är det fortfarande för konstnären Lars Lundqvist - snart två månader efter att han kom ut ur sin självvalda isolering bakom muren av snö och is som var hans bidrag till vinterbiennalen på Gültzauudden i Luleå. Människor han aldrig sett förut, människor han mött genom åren men aldrig talat med, människor som tidigare bara varit hans ytligt bekanta - nu kommer de emot honom, ser honom i ögonen och vill tala med honom. Många ställer frågor, men allra mest vill de berätta sin egen historia. Berätta om sina erfarenheter av kyla och isolering, av utstötthet och ensamhet.
- Plötsligt är jag de äldre gubbarnas kompis, säger han. De är stolta över mig. När jag kommer in i en affär byter de samtalsämne och börjar berätta om sina erfarenheter av tystnad och kyla i ensliga skogskojor och därhemma när livskamraten gått bort.
The Wall pågår än
Lars Lundqvist fylls varje dag av nya berättelser, av flyktingarnas, de hemlösas och de utslagnas berättelser. Människor från andra kulturer kommer fram till honom, folk som är utfrusna på sina arbetsplatser, över- givna och mobbade.
- Ja, det är framförallt de utsattas berättelser jag får, säger han. De har funnit en ingång i mig. De förstår att jag varit i närheten av något som de bär med sig.
Det intressanta är att dessa samtal också handlar om konst.
"Jag tyckte det du gjorde bara var schwammel och undrade vad du var för dåre och det sa jag på jobbet", berättar någon för honom. " Men alla diskussioner vi sedan hade om din mur har lett fram till något bra och då är det ju inte schwammel."
- Vad är konst? Människor vill prata med mig om detta, säger Lars Lundquist. Inte det vanliga konstfolket utan dem som jag möter på gatan, de som inte trott sig förstå eller brytt sig.
- "Det här är konst", säger de, och ibland känner jag det som vi vore i samma hockeylag. De vill vara på min sida; inte bara i utsattheten och kylan utan också i konsten. Och när jag förklarar att The Wall är ett konstverk som fortfarande pågår, att deras berättelser är en del av verket och att de är medkonstnärer, då kan jag känna att de blir stolta.
Förstå utan frågor
Vad gör vi med människor när vi stänger dem inne bakom en mur? I en isoleringscell, i ett fängelse? Hur ska vi kunna mötas igen när murarna rivs? När fängelseportarna öppnas? Sådana frågor sysselsätter honom nu. För den stränga kylan, den ständiga eldvakten, bristen på sömn var ingenting jämfört med den enorma plågan av att vara isolerad.
Man förstår inte världen bättre genom att dra sig undan och bli eremit. Snabbt skapar man sina egna regelverk och förlorar all tidsuppfattning.
Nätterna var svårast, minns Lars. Men även då fanns det människor som brydde sig. Nattens udda existenser blev viktiga vänner som ropade sina hejarramsor och förstod utsattheten utan att fråga eller analysera. Den levande elden var annars den enda stimulansen. In i den tittade han tills ögonen tog skada och han var på väg att drabbas av svetsblindhet. Då satte hjärnan igång att på egen hand skapa intryck. Efter två dygn visste han inte alltid var på Gültzauudden hans fängelse stod. Ibland färdades det fritt omkring ovanför marken, några oförglömliga ögonblick förvandlades det till en gigantisk katedral.
Helvetets dagar
Samtidigt fanns ingen tid för lek eller skapande. Att skriva var omöjligt. Allt handlade om att överleva. Och om att hantera en extrem sensibilitet. En rent fysisk inlevelse som fick honom att gråta. Fångarna som sitter på livstid i rymningssäkra bunkrar, hur behåller de sitt förstånd? Människor som flyr över bergen, begraver sina barn under vandringen, ser sina åldringar falla ihop i snön, varifrån får de energi att fortsätta? Finns det någon plats för deras minnen?
De värst utsatta, kan deras historia någonsin bli skriven? Inte av dem själva i alla fall. För de överlever inte. Så tänkte Lars Lundqvist därinnanför muren. Liksom på hur han skulle berätta sin egen historia. Skulle han tala om att dessa dagar var ett helvete? Att han aldrig hade utsatt sig för dem om han vetat vad de skulle innebära.
- Det var nog som om staden drabbades av en liten lagom katastrof, säger han. Något att tala om och engagera sig i.
Kanske skänkte man också några extra tankar åt vår delaktighet i våld, terror och de nya murar som byggs. Själv beslöt han sig för att vara absolut ärlig. Tala om sin utsatthet och skörhet. Han tror att det är därför, och kanske också lite grand för att han inte ser ut som någon supertränad idrottsman, som han nu får tillbaka så många berättelser.
Så jobbar vi med nyheter