Hellre än att vara autenticitetens källa utgör barndomen förmodligen det rikaste stoffet för iscensättningar, även för den författare som påstås vara aldrig så sanningsenlig (ett uppenbart exempel från senare år är Karl Ove Knausgårds romansvit Min kamp). Barndomen är det stora rekvisitionsförrådet, som litteraturen såväl parasiterar på som berikas av. Och den tycks ofta förhandlingsbar, det vill säga fiktiv.
Kanadensiska Alice Munro avslutar sin Brinnande livet med fyra självbiografiska noveller med motiv hämtade från sin barndom, och skriver i en inledande kommentar: "Jag tror att de utgör det första och det sista - och det mest väsentliga - som jag har att säga om mitt eget liv." Det är i så fall att beklaga, då dessa berättelser är utropstecken i en annars något oinspirerad bok.
I Ögat berättas det, gripande, om familjens barnflicka Sadie, en begåvad och egensinnig person, som den femåriga Alice ser upp till med sällsynt värme. Sadie som inte har bråttom med att gifta sig och gärna går själv på danser, inte för att hitta en partner utan för att hon tycker så mycket om att dansa. Efter just en sådan danskväll blir hon tragiskt påkörd och dödad av en bil. Barnets sorg inför hennes död och djupa intryck av att ha sett hennes döda kropp leder över i en gåtfull upplösning.
I den laddade Natt står den något äldre, tonåriga Alice i fokus, hon som tvingas operera blindtarmen och som under en rad vaknätter provar ut sitt avstånd till världen. De tvångstankar hon ansätts av förklaras av pappan vara helt normala, en del i människoblivandet.
Röster tar upp de vuxnas sociala spel och kampen om prestige i ett litet kanadensiskt samhälle som är statt i hastig förändring, medan titelnovellen Brinnande livet berättar familjens och föräldrarnas historia, med mammans gradvisa insjuknande i Parkinsons som en sårig mittpunkt.
Dessa berättelser har något avväpnande anspråkslöst över sig, de är egentligen inte märkvärdiga men hålls samman av en viss direkthet, ett intresse för och en omsorg om karaktärerna. Det vore fel att säga att det senare saknas på andra håll i boken, men de övriga berättelserna är, med något undantag, av en annan sort. Här och var blir det så småputtrande och förstrött att boken tappar styrfart. Det är svårt att uppbåda något större engagemang. Munros språk präglas av de små gesterna och är när det fungerar helt i linje med sitt ämne, men kan också upplevas som konventionellt och temperamentslöst intill utplåningens gräns. Som om det inte tog notis om allt som kunde korsa och motsäga det.
Avancerade formexperiment vore knappast hennes sak, inte heller berättelser med mer krut och blod och sprakande persongallerier, men viskningen och det stillsamma talet blir här i avsaknad av kontraster alltför ofta till verkningslösa stilmedel.