Utmärkt om vår största diktare

Nyligen utsåg Expressen en dikt av Erik Johan Stagnelius till tidernas bästa dikt på svenska. Den avslutas med några rader som gått rakt in i vardagspråket, fast det är mer Lars Noréns förtjänst: Natten är dagens mor, kaos är granne med Gud. Det är en fantastisk dikt, Vän, I förödelsens stund, koncentrerad och vacker, intim i tilltalet och kosmisk i anslaget. En romantisk, kristet influerad centrallyrik från den poet som mer än andra symboliserar det utstötta geniet. Göran Hägg har nu skrivit en biografi för vår tid över honom, I världsfurstens harem. Stagnelius skrev ju lika vackert som han själv var ful och förfallen, för svenskt bruk är han arketypen för geniet-diktaren, och Geijers hustru undrade i ett brev varför geniet måste bo i en så förfallen och otrevlig hydda. En prästson från Öland, fadern sjukligt ointresserad av sina barn, ville inte ens bekosta sonens begravning, dysfunktionell blir Häggs dom över familjen. Mot slutet av sitt liv konsumerade Stagnelius en och en halv liter brännvin varje dag och därtill opium. Därför död i en ålder av 29 år, men innan dess avsatte han dikter som kommer att dyrkas så länge det finns läskunnighet i Sverige. Men att skriva biografi över honom är bland det svåraste, man vet mycket lite om hans liv, källorna tiger och den välkända siluetten av honom kan lika troligt föreställa den bortglömde författaren Choraeus. Ändå har Hägg lyckats mycket bra, han för pennan som en värja och det passar till Stagnelius liv. Porträttet lever faktiskt även om den biografiska ramen är ganska tunn; en utfattig departementskanslist i Stockholm som ger ut dikter i subskriberad upplaga, är en politisk reaktionär, personligt sluskig och obehaglig, men skriver bättre än Gud. Häggs stora fynd är läsningen av Samuel Fryxells skandalroman Pehrmässefärden som inte bara är osedvanligt urusel utan dessutom troligen ett personporträtt av Stagnelius av en samtida och dessutom personlig vän. Fryxell, som var av samma skrot och korn som Stagnelius, skriver om en poet Zirkelström, en fullständig trashank, djupsinnig, frånstötande och kolossalt bildad. Trovärdigt? Tja, mer än andra samtida som antingen strukit Stagnelius ur minnet eller konsekvent förfalskat allt kring hans person i efterhand, vilket Hägg nogsamt visar. Och så det där med gnosticismen, den dunkla och urgamla lära som Stagnelius förfäktade, Hägg tar den på allvar, vilket Böök aldrig gjorde (men han ljög ju ihop att prästsonen egentligen var en ordentlig gosse också, ordentlig men på avvägar). En kristen tanke som betonade motsatsförhållandena i tillvaron och vishetens betydelse för människans frälsning. En utomordentlig biografi över vår störste diktare, spännande, välskriven och full av den energiska upplysningsglädje som är Göran Häggs särmärke.