Utmanar auktoritet och normer

Utanför entrén till Galleri Syster på Kronan i Luleå brinner marschaller. Här firar galleriet ettårsjubileum med att öppna en ny utställning. Ambitionen är att presentera en konstnär per kvartal och nästa cykel inleds med Klas Hällerstrand. Ännu ej utexaminerad från Konsthögskolan i Umeå har han redan kunnat ses i länet. Under Luleå Sommarbiennal 2007 visades ett tredelat verk i broderi och text om förväntningar grundade på kön. Verket var inget hugskott, genus och Norrbotten är ämnen som intresserar honom och i ett pågående projekt, dit aktuella Det känns på Galleri Syster ingår och hans kommande slutarbeten på Konsthögskolan, utforskar han temat. Den geografiska utgångspunkten är självklar. Han är uppvuxen i Piteå och han söker sig mot det självupplevda, mot gränsen till det privata. Strama åt
- När jag blev inbjuden att ställa ut i Norrbotten var det ännu mer intressant. Här kan jag strama åt ämnet ytterligare, säger Hällerstrand. Publiken här kan nämligen förmodas dela hans erfarenheter så konstnären kan arbeta utan att förklara och beskriva. Något som är viktigt för honom och en del av hans metod, verket ska stå för sig självt. Min egen upplevelse är just också att allt känns så hemtamt, nästan banalt: den vävda alldeles vanliga mönstrade blå plastmattan innanför dörren, den lilla träskylten utanför, vyn över en idrottsplan i fuktigt vinterljus och de mansblåa skjortorna. Till vänster om dörren hänger en modell av en vanlig röd villa med garage, monteringsklar från en husfabrik nära dig. Kan det bli mer självklart, nästan axelryckande. Husmodell väckte intresse
Det var också modellen av huset som visades tillsammans med ett lapptäcke av flanellskjortor som väckte intresset hos galleristerna, berättar Sara Edström senare under kvällens offentliga samtal. Gallerist och konstnär försöker där återskapa sådan man pratat om under arbetet. Det rör sig bland annat kring arbetarrörelsen som Edström menar blivit likriktande, och om patriarkatet som både män och kvinnor tycks vilja bevara. Den gode mannen, säger man, reder sig själv, kan fixa och laga sitt hus. - Den stör mig den där normen, det var därför jag började arbeta med den. Vi är rätt stolta över mansnormen i Norrbotten. Det är som om samhället själv vill bevara den, den blir ett varumärke, säger Klas Hällerstrand. Manlig norrbottning
- När man säger norrbottning då tänker man sig absolut inte en kvinna, säger Sara Edström och en överrumplande tanke väcks. Hur han nu verkligen går till väga i det konstnärliga arbetet är svårare att ta på. Dit hör till exempel inte alls att han använder textila material, det är bara självklart eftersom han alltid gjort det. Snarare hittar man det i ifrågasättandet av auktoriteten, både sin egen när Hällerstrand ställer ut och andras i det han upplever. Samtidigt mån om att kommunicera med betraktaren vill han inte banka in i besökaren vad den ska förväntas se. - Det är verket i sig som ska finnas. Jag är livrädd att det blir en presentation av min konceptuella tanke, säger han. Hällerstrand går dock på en konstskola där den konceptuella konsten stått i förgrunden, själv arbetar han med objekt samtidigt som hans konst är påtagligt idéstyrd. Han beskriver det som att vara i ett mellanvatten. Det tycks blandat mellan den konceptuella konsten och ett praktiskt förhållningssätt, att idéerna ska bli objekt eller skulpturer om man så vill. Vackert eller hotfullt?
- Jag är ingen god skribent, säger han, men viktigare är att man med en förklarande text kan råka klippa bort bottnar som betraktaren hör. Om jag inte tror på sanningar, vill jag inte förmedla dem heller. Det får mig att tänka på verket inne i galleriet och delen med ett basebollträ upphängt i mjukt svart bomullsgarn. Jag har läst att det skulle vara hotfullt. Själv tycker jag det är mycket vackert. En rörande och snärjd manlighet, en tvärtomfallos, närmast broderad på ett tredimensionellt sätt. Men mest tankfull blir jag av Edströms och Hällerstrands samtal. Vem i hela friden slängde alla erfarenheter av diskussioner om kön, klass och makt på sophögen, vem slutade prata om det? Var det jag? För här sitter man och börjar om. Det måste anses som högst angeläget.