Utflykt i det urbrittiska

Det egna livet mot ett raster av den musik som strömmat genom öronen. Man får känslan av att andra utgångslägen nog aldrig var riktigt aktuella. Bara på detta sätt kunde berättelsen komma till. Greenlaw kommer dessutom från en punkera där musiken verkligen har varit det sammanhållande kittet för en hel generation. Omöjlig att undkomma eller motstå, definierande och identitetsskapande. En popkulturell yra vars efterdyningar ännu når oss. På så sätt sträcker sig hennes bok också utöver den egna erfarenheten. Åtminstone är det lätt att läsa den så. Greenlaw skriver charmigt och spontant, men gräver sällan särskilt djupt, varken i det egna livet eller i tidens händelser. Det är skoldanserna, den första kärleken, T. Rex och Bowie, NME. Det är urbrittiskt på ett sätt som jag kan tänka mig att läsare av till exempel Nick Hornby kan uppskatta. Känslan av avbockad anglofil checklista dröjer sig dock kvar. Det blir lite för typiskt och slätstruket. Och en smula nostalgiskt. Det var väl förresten just den typen av företeelser som den tidiga punken ofta vände sig emot - förskönandet av svunna tider, berusningen på gamla minnen. Intressantare blir det när Greenlaw gör exkursioner i genrer hon är mindre bevandrad i och genomdränkt av, som ragtime, folkmusik och opera. I de stunderna visar hon upp en större palett, och musiken blir något mer än livsstil. Dess betydelse ger hon en dock aldrig utrymme att tvivla på.

Utflykt i det urbrittiska

Den brittiska författaren och journalisten Lavinia Greenlaw har skrivit en memoar, en självbiografi, utifrån sin musikaliska utveckling.