Om någon av de stora systemtänkarna, sådana som Marx, Toynbee eller Spengler, levt idag. Hade de då skrivit långa essäer om vår civilisations dödgrävare och nämnt namn som Stegö, Borelius och Forsell? Och med analytisk skärpa visat hur dessa personer spenderar tid, pengar och inte så lite förslagenhet på ett livslångt projekt: att till varje pris undvika betalningar till det allmänna eller gemensamma för att på så sätt gynna det helt privata? Något man därefter säger sig djupt ångra och antingen inte kan förklara alls eller så förklarar ideellt,, som ett slags civil olydnad, vilket ska leda tankarna till de svartas kamp i sydstaterna eller kampen mot apartheid eller vad helst stort och vackert. Vilket då gör ångern obegriplig, eftersom man aldrig kan ångra vad samvetets röst sagt åt en att göra. Rätt förblir rätt. Skulle dessa systemkritiker, som såg civilisationer komma och gå över historiens scen, tolka tecknen och se ännu en civil ordning lämna det stora skådespelet med kläderna i oordning men aktierna i behåll? Och säga att samhällen där stora grupper lämnar de gemensamma överenskommelserna, de nödvändiga kompromisserna och plikterna, dessa samhällen är dömda? Eftersom människan föds, lever och dör som samhällsvarelse, och hela tiden är beroende. Och att detta beroende inte får växlas in i snålhet och egenvinning. Tiden och pengarna sägs inte ha räckt till TV-licensen (och barnen!), men till avancerade skatteknep för att äga sommarvillan mer gynnsamt har det funnits både tid och pengar. Två val. Frihet är insedd nödvändighet. Frihet är att slippa skatt. Alla behöver inte välja ministrarnas alternativ.
