Utan tillit kärvar marknadsekonomin
Aldrig tidigare har en ekonomisk kris spridits över världen lika snabbt som dagens finanskris. Med hjälp av informationsteknologin färdas marknadsimpulserna med blixtens hastighet. Det må gälla efterfrågan på råvaror, industriprodukter eller tjänster.
Den här gången började det med att stora fastighetslån i USA snabbt omvandlades till osäkra fordringar. Via finansinstitut, banker och försäkringsbolag fortplantades misstron till i stort sett hela det globala kreditsystemet. Marknadsekonomi utan tillit är som en motor utan smörjolja; först kärvar den, sedan skär den. Det är där vi tycks befinna oss i dag, i fasen mellan att den kärvar, men innan den skurit ihop. Varför varnade ingen?
Är förloppet förutbestämt, ödesbestämt? Knappast! Men att återupprätta förtroende och tillit är svårt, kostsamt och det brukar ta tid. Varför varnade ingen kraftfullt i tid? Inga storbanker, inga värderingsinstitut och bara någon enstaka vetenskaplig expert inom ekonomiämnet. Har särintressen varit starkare än allmänintressena eller, mer brutalt uttryckt, har girigheten som primitiv drift blockerat insikt och förnuft? Detta är uppenbarligen en del av sanningen, men inte hela. Är fenomenet nytt i historien? O, nej! Kunde man då inte lära av historien? Tydligen inte i tillräcklig grad. Vid analyser i efterhand brukar det vara möjligt att med viss säkerhet peka ut orsakerna till en kris. De flesta faktorer har varit kända i förväg, men så finns där också det som brukar kallas det "okänt okända". Alltså den ingrediens som ingen såg i förväg eller som man inte förstod den rätta innebörden av. Just nu håller ett antal svenska kommuner på att lära sig den innebörden och lärdomen kommer den hårda vägen. Hur kunde kommuner, reglerade av kommunallagen, hamna i situationen där de förlorar miljontals kronor som placerats i amerikanska fastighetskrediter i hopp om hög och någorlunda långsiktig avkastning? Många inblandade kan knappast ha förstått vad de sysslat med. Eller har fel personer varit på fel plats vid fel tillfälle? Ekonomiska kriser
Sverige har det senaste seklet haft sin beskärda del av ekonomiska kriser. De flesta har haft yttre orsaker, men kriserna har kunnat fördjupas, eller mildras, av den inhemska politiken. Sett i stort har Sverige klarat flera av kriserna bra. Många av kriserna har skapat nära på nationell konsensus kring den förda ekonomiska politiken, men det finns också exempel på motsättningar och strider. Ekonomiska kriser kräver aktörer på många olika plan. Inte minst är det intressant och lärorikt att ta del av hur företagsledare inom finans- och industrivärlden tänkt och agerat. Nyligen publicerade bankmannen Jacob Palmstierna sina memoarer Jacobs stege (Ekerlids förlag). Industrikris
Det samhällsvetenskapligt mest läsvärda avsnittet av memoarerna är beskrivningen och analysen av den ekonomiska krisen under 1990-talet, med kulmen åren 1990 -1994. Palmstierna hade lång erfarenhet från Enskilda Banken, senare S E-Banken, när han vid decennieskiftet 1990 "tvingades" att avgå. Kort därefter rekryterades han av Björn Wahlström (som blixtinkallats tidigare) till den djupt krisdrabbade Nordbanken. Först som vice ordförande och från hösten 1992 som ordförande var Palmstierna med om att återuppbygga Nordbankens(Nordeas) anseende och förtroende. Beskrivningen och analysen av dessa tio år är en lärorik ekonomisk-historisk framställning om marknadsekonomins villkor och relationen marknad/stat. De ekonomiska kriserna benämns i regel efter var de haft sitt "epicentrum". Problemen i Sverige (och den gamla industrialiserade världen) vid mitten av 1970-talet och till tidigt 1980-tal kallas därför av de flesta en industrikris. Sektorer som drabbades hårt var varven, vissa delar av järnverkens stål- och järnproduktion samt gruvnäringen. I Norrbotten var NJA i Luleå och LKAB i malmfälten mycket exponerade för krisen. Dess första offer var Stålverk 80-planerna. Den tidigare expansionen förbyttes i kontraktion. Strukturrationaliseringar, effektivisering och produktutveckling var vägen mot överlevnad. Industrimannen Björn Wahlström spelade stor roll vid omstruktureringen av både NJA (senare SSAB) samt LKAB. Hur han uppfattade hela denna process skrev han om i sina memoarer En laber bris (Ekerlids 1999). En jämförelse mellan Wahlströms och Palmstiernas böcker ger en bra belysning av skillnaderna och likheterna mellan en industrikris respektive en finanskris. Finns det likheter med den ekonomiska kris som just nu skenar fram?
Fotnot: I samband med Norrbottensakademiens 20-årsjubileum på Kulturens hus i dag möts Palmstierna och Wahlström i ett samtal.
Så jobbar vi med nyheter