Utan spår av akademisk försiktighet

Hur många har inte upplevt mördande tråkiga lektioner om det mesta här i livet? Sekunder och minuter har sniglat sig fram, medan någon välutbildad person har försökt få oss att fatta hur tyngdlagen fungerar, eller vad Tegnér egentligen menade med sin dikt Det eviga.
Men andra, ett fåtal gudabenådade personer, har lyckats väcka vårt intresse, de har blåst liv i de torra lärobokstexterna, och eftersom de älskat sitt ämne och haft förmåga att förmedla denna kärlek till oss, har de fått oss att känna oss delaktiga och kloka.
Carl-Göran Ekerwald är en sådan begåvad och lärd pedagog. Jag har hört honom föreläsa om Homeros så att man kan knappt kan bärga sig, innan man fått tag i Iliaden eller Odysséen, och när han talar om ryska romaner, ser man snön falla över tundra och stäpp och hör hur samovaren rofyllt susar, trots att livet är grymt och våldsamt. När denne framstående litteraturpedagog nu tagit sig för att skriva en bok om den romerske skalden Horatius, har läsaren rätt att vänta sig något alldeles extra. Förväntningarna infrias.
Horatius (65 f. Kr. - 8 f. Kr.) levde och verkade under den latinska litteraturens guldålder. Han blev en superkändis, han kom att bli god vän med Vergilius liksom med den stenrike Maecenas och faktiskt också med självaste kejsare Augustus. Men Horatius kom från enkla förhållanden. Hans far var en frigiven slav, som vi står i tacksamhetsskuld till, eftersom han lät sonen skaffa sig en gedigen utbildning i Rom och Atén, och därmed gav honom förutsättningar för att bli en av världens mest lästa poeter.

Odysseus kunde få liv i de döda i underjorden med hjälp av blod från offerdjuren, Ekerwald ger liv åt Horatius med hjälp av sin stora beläsenhet och sina kunskaper i latin, men framför allt tack vare sin inlevelseförmåga och sin avsaknad av akademisk försiktighet. Han utgår från att Horatius dikter är biografiskt förankrade, att dessa satirer, epoder, oden och epistlar handlar om skaldens egna upplevleser och tankar. Skriver skalden "jag", så litar Ekerwald på att texten handlar om skalden själv och inte är någon efterapning av Archilochos eller någon annan grekisk förebild. Litteraturvetare, som skolats i strukturalism och dekonstruktion, rynkar säkert på näsan, men det struntar Ekerwald i.
Jag minns hur jag som latingymnasist tragglade med de latinska skalderna, däribland Horatius. Det var viktigt att man översatte orden rätt, att man kollade kasus, genus och numerus. Horatius formuleringar kunde vara intressanta exempel på grammatiska fenomen. Och så missade jag att dikterna var vittnesmål om kärlek, svek, makt, liv och död, att en människa som levde för 2.000 år sedan ställdes inför samma livsavgörande frågor som jag själv måste ta ställning till.

I Ekerwalds bok möter man en levande skald, chockerande motsägelsefull, i somliga dikter liderlig och fräck, i andra förespråkande dygd och goda seder. Han diktar om det utsvävande livet i det bullriga Rom men skildrar också med värme sin stillsamma tillvaro på lantgården i Sabinerbergen. Horatius både fjäskar för kejsaren och kritiserar makten. Han är en modern skald, kanske rentav postmodern i sin motsägelsefullhet.

Och tack vare Ekerwalds bok har jag lånat hem och fått lust att läsa alla Horatiustexter som biblioteken i Luleå kan erbjuda. Poeten når oss än i dag, Stygiens våg i dödsriket hindrar honom fortfarande inte:
"Jag lämnar Roms stad. Jag, som var fattig född,
av tarvlig härkomst, jag som åt bröd hos dig,
käre Maecenas, jag får färdas
fri. Mig skall Stygiens våg ej stänga. "
(Översättning Ebbe Linde)