Utan överraskningar

Berg arbetar med ett landskapsmåleri i en abstrakt tradition. Verken heter sådant som Vårvinter, Flöde, Kust, Mot höst. Trots detta är de snarlika. Det mest påfallande är linjerna. I verk efter verk dras de, från höger och vänster, neråt mot en central punkt i bildernas nedre horisontal. Penseldrag varieras med palettkniv kanske ibland en sickel, tjockt pålagd färg med tunna skikt som låter dukens struktur komma i dagen. Därmed lämnas också armens och handens rörelse kvar i verken. I centrum av bilderna öppnas samtidigt en glänta. I tre av dem är den i stället en modell. Mest överraskande är färgvalet. Jag förknippar Tex Berg med vitt och andra kalla nyanser. Isbilder helt enkelt. Här har det vita en mer lågmäld roll även om det givetvis dyker upp i verk med namn som Tidig is och Islossning. Tex Berg 2009 kommer man snarare att förknippa med röda och bruna nyanser, gläntorna gärna skimrar i turkos- och mildgröna toner. I hängningen samlar den ena långväggen bilder under ett vårtema, på motsatt vägg hittar vi en mer otydlig tematik: höst och fjällvår blandas med raviner och flöden. I vårväggens bilder kontrasterar Berg med gulrött, mot orange. I den andras med en djupare röd och kraftigt gult. Men den väggen förvirrar när jag försöker översätta titeln till bilderna och inte ser någon större skillnad. Namnen tycks godtyckliga. Däremot får Tex Bergs måleri, som det presenteras i utställningen mig att tänka på klassiskt korsstyngs- eller stramaljbroderi. Färg mot färg, ofta vackra och lysande, samlade i fält som i luddiga konturer bildar landskap att smycka väggar med. Ett handens arbete. Tidlöst - men rätt oförargligt i koncentrerad mängd.