Urkraft och skönhet

Undrar om det var Allhelgonahelgen med allt vad det innebär av ljuständning på gravar och minnen av de som lämnat oss eller Halloweenfirande, för de som har missuppfattat den här helgen, som gjorde att Kulturcentrum endast var fyllt till ungefär hälften denna lördagskväll. När det kommer musikaliskt storbesök från vårt västra grannland så är det synd att fler inte var där och fick uppleva god musik. Musiken helar ju som bekant.
Hursomhelst så fick den här norska superviolinisten Nordlyspriset 2005. I juryns utlåtande kunde man bland annat läsa; Hade hon spelat fiol, sjungit och dansat på det här viset för ett par hundra år sedan hade hon blivit bränd på bål. I svart åtsittande knälång klänning, utsläppt hår och svarta stövlar gör Susanne Lundeng entré, och hon påminner i sin utstrålning om en norsk huldra färdig att gå på fest.
Fest, musikalisk sådan, är också vad hon bjuder på med sitt skickliga fiolspel. Här är det både urkraft och skönhet, i en härlig blandning, som råder bland tonerna. Hon spelar stundtals med hela kroppen och rockens kraft känns ibland inte långt borta.
Till sin hjälp har hon Håvar Bendiksen på gitarr och dragspel, Trond-Viggo Solås på kontrabas och Arnfinn Bergrabb på slagverk. Vilka grabbar, säger jag bara! Med spelglädje, experimentlusta och stort kunnande på sina instrument backade de upp Lundeng som stadiga klippor.
Lundeng hämtar sin inspiration från den nordnorska folkmusiken och skriver mycket egen musik, som också var den som vi fick höra under kvällen. I 13 år bodde hon på en ö utanför Bodö där hon också hämtade en hel del inspiration.
Kvällen inleddes med en gungande vals och därefter följde en jazzig schottis med snyggt bluesigt gitarrsolo av Bendiksen. Den råa och ohämmade Pols för män och Utanförskap, med den härliga duellen mellan slagverk och dragspel, var två låtar som gav ståpäls, helt klart. Så även den orientaliskt klingande låten, vars namn jag inte uppfattade, med endast sparsmakat slagverk och Lundengs fiol. Förunderlig färd, där Lundeng gav prov på konsten att både spela fiol och sjunga, blev en fin avslutning denna kväll. Naturligtvis fick vi extranummer i form av en läcker tungt gungande polska som började och slutade med sång av Lundeng och pizzicato på fiolen.
Välkommen tillbaka Susanne med band. Det här gav mersmak!