Uråldrigt klokt av Drottningen av skog

När Ekman börjar står ännu Europas skogar täta och hotfulla, sådana som den Teutoburgerskog som för alltid knäckte självförtroendet hos det romerska imperiet och satte dess nordgräns i Europa. Skogar befolkade av jämlika och farliga stammar som inte stort brydde sig om rikedom och hade namn lika poetiska som farliga: haruder, nemeter, sveber och kondruser. Folk som gjorde oordning bland de romerska kohorterna, som inte stred på öppet fält utan i ogenomträngliga skogar där de besegrade fiendernas vapen och rikedom omedelbart offrades åt gudarna. I de avslutande essäerna är tiden mogen och skogen avverkad. Europa är avskogat och det som finns kvar är till 95 procent producerande mark, sådan vars ägare ser både älgar och allemansrätt som en sannskyldig plåga. ?Jag vet inte mycket om världens skogar? säger då Kerstin Ekman efter att ha färdats genom hela den västerländska kulturhistorien. Man tror henne inte, med samma passion som hon skildrar Kalevalas skapelseberättelser berättar hon om dofttickans märkliga vällukt, svampen ?som krämgul som fjällkons grädde? väller fram ur barsprickorna hos en åldrig sälg. I den del av språket vi börjar glömma bort är det fullt av skog. I nordliga dialekter kunde man säga ?vi är inte på samma skog? menandes ?vi talar inte samma språk?. Man kunde också skoga, gå runt i skogen på jakt efter byte eller snickarämne och en skogsare var naturligtvis en inbyggare från skogsbyarna. Samma kontrast mellan kustbygdens invånare och inlandets som mellan romare och germaner, mellan det ljust uppodlade och det mörkt beskogade. Skogstokig blir man inte i Ekmans sällskap, men onekligen letar jag efter ett varför när den ena jätteessän är slut och den andra tar vid, det är sammanlagt sju stora essäer i boken. Vad handlar allt detta om? Om skogen förstås, svarar den ödmjuke inför den väldighet Ekman genomströvar och allt hon bär hem i sin svampkorg och stuvar samman: riddardikter, landskapslagar, Thoreau, heliga Birgitta, Almqvist, Gilgamesh och den högst egendomlige norrlandsromantikern Olof Högberg. Högkultur och folktro, naturskydd, vargar, tjädrar och älg. Hur skulle skogen kunna ha ett centrum? En hemsk tanke växer fram, tänk om det är en sorgeskrift jag läser? En historiekrönika över det som aldrig kommer åter och som i klimatförändringens hotfulla perspektiv öppnar för apokalypsens slutkapitel. Den ödelagda jorden, Doris dalar som Martinsson blickade tillbaka mot från goldondern på vild flykt ut i världsrymdens intet. En sorgeskrift som det som inte längre finns, Libanons cedrar eller Skånes ekskogar, i oändligt stor skala. Skogens döende röst. Ekman skriver om ett livslångt kärleksförhållande där den ena parten onekligen kommer att överleva henne, men för hur länge? I miljöfrågor ställer vi vår frihet mot vår möjliga undergång och tycks relativt tillfreds med uppgörelsen. På bokens allra sista rader avbryter hon en skogspromenad innan man kommit fram till förödelsens styggelse ? ett kalhygge. Det är på stigen ner mot Hummelmyren, där tibasten blommar redan i mars. Tibasten, denna sanslöst rosa flärd på bar kvist. Skogen lämnar oss en tibastkvist, i gengåva lämnar vi ett avverkat helvete.