Andre Breton kallade Pierre Loti ”idioten i fransk litteratur” och som sammanfattning verkar det ganska heltäckande. Det enda som stör omdömet är Lotis korta stunder av poetisk hänryckning och träffsäker melankoli. I allt annat kräver romanen Aziyade historiska referenser som gör läsaren införstådd med kolonialism, exotism, orientalism och s.s. – rena idiotin. Kärleksberättelsen om den mondäne västerlänningens passion för haremskvinnan Aziyade innehåller nämligen alla dessa varningsflaggade ingredienser.
Men Isabelle Ståhls förord är klokt och likaså Per Wästbergs efterord, de ramar in denna koloniale populärförfattare, född 1850, i kontexten så att det är rent omöjligt att ta honom ut ur det historiska allvaret. Tiden är 1876-77, platserna är Konstantinopel och Saloniki. Stämningen är turkiska nätter, beslöjade haremskvinnor, hemliga möten under månen, kroksablar i bältet och ett osmanskt välde som just påbörjat sitt eget sönerfall, kriget mot Ryssland närmar sig.
Som läsning kan det försvaras med själva stilen, obekymrad, utan komposition, ingen vacker dialog, ingen intrig, bara stämning, rökelse, sinnlighet, mjuka kuddar, skimrande hud mot röd brokad. Med kritisk distans finns förutom all antikverad kolonialism dessutom någonting hejdlöst löjligt över Lotis värld, det känns som att gå vilse i ett rekvisitaförråd av bortlagda idéer och en ryschig estetik med smak av konfekt.
Men så finns den där smått narkotiska stämningen av dekadens, hopplös kärlek och undergång, för Aziyade, för huvudpersonen (som märkligt nog transformeras till turkisk mystiker under skildringens gång), för den gamla världen med sina gamla ordningar. Och i just den egenskapen förtjänar Lotis kärleksroman fortfarade att kallas litteratur.