Det är sjätte delen av 1900-talskrönikan om familjen Laurizen och tredje generationen har ordet, gossen Eric. Eller är det för att varje tidsmarkör känns igenkännligt äkta, ur författarens penna men också ur vår gemensamma tidserfarenhet? Sådant som amerikansk populärkultur, tyska verb, Ingomatcher och brusande testbilder ur den första teven.
Nå, Eric är lite annorlunda också, äldre, och så deklasserad från sin Saltsjöbadstillvaro när morfadern dör och den misshandlande styvpappan försvinner ur mammans liv. Men Guillous raka berättande är den här gången mindre tillrättalagt, Erics erfarenheter mer äkta, tonen och dialogen mer personlig.
Som bärare av ett sekel är Eric också nedtonad, en pojke som ser världspolitiken genom de svenska stridsflygens prestande men slipper de stora gesterna, brobyggena, frihetskamperna. Historiepedagogiken är tillbakalutad och han är en ganska vanlig grabb som slår vakt om sin utsatta mamma som sliter hårt för försörjningen. Eric bidrar till hushållskassan genom att sälja jultidningar, i allt är han tonårstypisk.
Guillou överraskar flera gånger med sitt smått ömsinta handlag och den ton av idyll han lägger över skildringen. En god tid, övervägande goda människor (undantag styvfader och några lärare). Allt går till det bättre, de fjärran ”såssarna” är ett ganska abstrakt hot, det finns arbete, det finns utvägar, flickorna är trevliga och manlighetsutbrotten reducerade till enstaka skolslagsmål, lite näsblod bara. Det mesta är förnuft och klok kompromiss.
Och i den litterära nyformen ligger också kommenterande avsnitt, rader där romanen ser sig själv på distans från 1968, kanske inte helt nödvändiga för trovärdigheten i denna vänligt berättade uppväxtroman om ett Sverige på väg in i ”såssarnas” välståndsbygge och en före detta överklasspojke på väg in i vuxenlivet.