Uppvärmning av jorden också en möjlighet

Det kinesiska ordet för kris består av två tecken. Det ena betyder fara, det andra betyder möjlighet.
Ända sedan Al Gore förlorade presidentvalet mot George W. Bush har han rest runt och hållit föredrag om den globala uppvärmningen. Krisen blev en möjlighet för Gore att ägna all sin tid åt miljöfrågan. Föredraget blev filmen En obekväm sanning som i sin tur blivit en bok. Den har samma upplägg i struktur och berättelse som filmen men är utförligare. Inte minst får vi veta mer om Gores eget engagemang i miljöfrågan. Det blir också mer utrymme för egen reflektion när man kan läsa i lugn och ro och stanna upp för att tänka efter.
Det syns att Gore är van att syssla med politik och kan konsten att tala, och skriva, övertygande och retoriskt. Den kinesiska symbolen kris - fara, möjlighet - sammanfattar Gores sätt att gå till väga. Först visar han oss varför vi befinner oss i kris genom bilder och exempel på glaciärer och inlandsis som smälter, stormar som blir allt kraftigare samtidigt som regnskogarna fortsätter att avverkas. Det läggs sedan bredvid uppgifter om den drastiska befolkningsökningen och den ökande levnadsstandarden. Kontentan är att ekvationen håller på att bli omöjlig. Vi står inför ett problem som måste åtgärdas nu direkt. "Imorgon är i dag", som Martin Luther King sa.
Men situationen innebär också en möjlighet. Vi kan enas runt miljöfrågan och hitta ett givande engagemang på samma sätt som 68-generationen förenades runt kampen mot orättvisorna, menar Gore. Och vi kan börja med oss själva genom att fundera över vad vi kan göra. Isolera huset, använda bilen mindre, och så vidare. Politik börjar i individen. Gore är tydlig och hans sätt att visa hur en ökad koldioxidhalt historiskt sett alltid har lett till en ökande medeltemperatur känns övertygande. Att avgöra sanningshalten i enskilda uppgifter är svårare för en lekman, som exempelvis att havsytan riskerar att höjas ungefär sex meter om hela den grönländska ismassan skulle smälta.
Men den största risken idag är inte att vi tar miljöfrågan på för stort allvar utan motsatsen. Allt fler av oss lever i städer. Kontakten med naturen är inte lika stor som den var för bara några generationer sedan. Dessutom fattas de viktigaste politiska besluten i storstäder. En olycklig kombination när man tänker närmare på det. Att respekten för naturen minskar om man inte kommer i kontakt med den är självklart. Kanske borde vi alla ge oss ut på en överlevnadsvecka med kajak och tält. Grabbarna i Washington och Bryssel kunde gärna stanna en hel månad.
En annan risk är just att miljöfrågan fått stort nyhetsvärde. Den gångna hösten innehöll flera tidningar och nyhetssändningar än någonsin rapporter om klimatförändringarna, och den som kan något om medialogik inser att en nyhet bara är en nyhet så länge den kan få folk att höja på ögonbrynen. Om vi inte drabbas av närliggande katastrofer riskerar uppmärksamheten runt miljöfrågan att minska. Om debatten tystnar kan vi vara säkra på att det inte är ett tecken på att faran är över. Snarare tvärtom.