Jean Genets drama Skärpt bevakning skrevs 1942 och reviderades sedan i flera omgångar under författarens fortsatta liv. Det låg Genets hjärta nära, kanske utgjorde det till och med något av en kvintessens av de teman och tankegångar som går igen i den övriga produktionen. Dramat tillkom vid tiden för utgivningen av debutromanen Notre-Dame-des-Fleurs (svensk titel Tjuven och kärleken) och författaren Johan Gardfors berättar i ett insatt förord om denna period och den märkliga blomma som var Jean Genet.
Samtidigt som Genet rörde sig hemtamt bland det franska litterära livets högdjur umgicks han med samhällets föraktade: de prostituerade, knarkarna, tjuvarna och fifflarna. Själv åkte han in i och ut ur fängelset, bland annat för stölder av sällsynta antikvariska böcker. Genet gjorde inte några "studiebesök" i de kriminella miljöerna, han upplevde dem, och lät sig nog aldrig riktigt övertygas om att de skulle vara så mycket sämre än de som hörde kulturen till.
I Skärpt bevakning återger han snacket i fängelset några tunga brottslingar emellan. Tjafsandet, grälandet, hoten och ömhetsbetygelserna. I den gemensamma cellen finns Grönöga, Lefranc och Maurice. Grönöga är dömd till döden och tycks befinna sig i ett hastigt förfall. Maurice hyser en närmast masochistisk beundran för honom, samtidigt som Lefranc gör sitt bästa för att dra ner Grönöga från piedestalen. Lefranc vill riva loss Grönöga ur den mänskliga väven, ställa honom för sig själv, blottlagd som när han kom till världen - detta bland annat genom att förmå hans fru att lämna honom (Lefranc för pennan när den analfabetiske Grönöga vill meddela sig med henne, men skriver helt andra saker än han blir tillsagd).
Det är en delvis rörig pjäs, full av antydningar och glimtar. Det skapar ett öppet och böljande intryck, där varje påstående kan vändas till sin motsats. Ta exempelvis den tatuering av sin fru som Grönöga har på sitt bröst: hans medfångar vill ständigt att han tar av sig skjortan och visar dem hennes porträtt. I detta ryms ett homosexuellt begär, men det sker indirekt, endast genom bilden av en kvinna kan en annan man åtrås. Och den i pjäsen omtalade Snöbollen, ständigt åberopad i sin frånvaro, visst kan denne ses som en Godot som aldrig kommer och som inte heller antar några tydliga drag. Genet svarar inte på de frågor han själv ställer, snarare leder de in mot ett än större tvivel.
De karaktärer som träder fram kan säkert sägas vara onda och frånstötande, också i en mer övergripande mening. För egen del verkar de emellertid inte uppehålla sig särskilt mycket vid sådana begrepp. De tycks upptagna med själva varat, indragna i det, förryckta och glödgade. Hos dramatiker som Bernard-Marie Koltès och Lars Norén (fängelsepjäserna) hittas efterföljare i denna tradition. Genet visade vägen.