Liksom ett antal gånger tidigare utgörs programmet av operett- och musikalpärlor framförda av en orkester förstärkt av unga begåvningar från vänorten Uleåborg och under ledning av Finn Rosengren. De får sällskap på scen av en kör samt sopranen Carina Stenberg - en veteran i dessa sammanhang - och det unga barytonlöftet Carl Ackerfeldt, som med kort varsel hoppat in efter att den tilltänkte manlige solisten Åke Zetterström tvingats ställa in.
Igenkänningsfaktorn är alltså hög vilket förvisso kan vara på gott och ont, men när orkestern dundrar igång med ouvertyren till Offenbachs Orpheus i underjorden kapitulerar jag. Nämnda stycke har till leda fått tjäna som ljudkuliss till otaliga skildringar av Paris på Moulin Rouge-tiden, men här framträder det i hela sin komplexitet, där tunga orkestrala sjok kontrasterar mot sprött drillande soloutflykter och sällsamt pastoralt gung samtidigt som det blir tydligt hur den sprittande bensprattelmusiken också rymmer mörkt oroande undertoner.
En perfekt inledning på en lustfylld upptäcksfärd genom ett sekel av operett- och musikalhistoria, en resa från ett europeiskt sent 1800-tal befolkat av kärlekskranka änkor, cockneytalande blomsterflickor och ett mytologiserat Moulin Rouge till den nya tidens flodbåtar, ungdomsgäng och schackvärldsmästerskap.
Även vokalsolisterna är utan undantag lysande. Carina Stenberg tar publiken i ett fast grepp direkt med sin starka scennärvaro och sin ömsom varmt böljande, ömsom isande klara sopran och ges många tillfällen att briljera, inte minst i Violettas Aria ur Verdis La Traviata, föreställningens emotionella höjdpunkt om ni frågar mig. Denna avstickare till operans känslomässigt tyngre värld, liksom de kraftfulla orkestrala ouvertyrerna, ger en nödvändig balans till ett program som annars lätt kunnat dränkas i alltför sockrat örongodis.
En eloge också för valet av Carl Ackerfeldt som ersättare till Åke Zetterström. Från den bullrande entrén som mer än måttligt överförfriskad Danilo i Glada Änkan till den innerliga finalen i Anthem från Chess imponerar denne 26-åring med röstmässig mognad, osviklig scenisk säkerhet och stor komisk talang.
Duetterna med Stenberg känns mycket övertygande och ger ingen som helst antydan om att Ackerfeldt fått hoppa in i sista stund. Paret visar sin komiska ådra i en vesslesnabb sångdialog från Annie get your gun och känslomässig kraft i underbara Bess, you is my woman från Porgy and Bess, ännu en av konsertens höjdpunkter, även om jag som uppväxt med Louis Armstrongs och Ella Fitzgeralds version brukar föredra mer jazzigt återhållsamma tolkningar. Men det är ju en smakfråga.
Visst hade jag också gärna sett ett mer påkostat extranummer än en lätt pliktskyldig snabbrepris av Why do I love you från Teaterbåten. Och visst kan man inför framtiden hoppas på en mer åldersmässigt blandad publik. Men det är fjuttiga anmärkningar.