Downton Abbey, i SVT 1. Ytterligare fem avsnitt under lika många lördagskvällar återstår av denna den allra ljuvligaste och med den bästa dialogen försedda engelska kvalitetsserien, sedan En förlorad värld (Brideshead revisited) visades och det var ju så långt borta som 1981 det.
Men om ni, trots allt, missat/missar Downton Abbey så behöver ni ändå inte såga upp en vak i isen för den sakens skull. Hela serien kommer alldeles strax på dvd så - bara alldeles rolig (som de säger i Norge).
När dvd-skivan introducerades, så var jag helt säker på att det ändå skulle återstå mängder som aldrig någonsin skulle överföras till det formatet.
Vad fel jag hade i den misstanken. Åren har gått och numera finns (i princip) allting (jag menar då: a-l-l-
t-i-n-g) överfört till dvd. Filmer, TV-serier, dokumentärer. Det kanske inte alltid finns utgivet i Sverige, men har man tillgång till en regionbefriad dvd-spelare så har man också obegränsad tillgång till hela den amerikanska marknaden och då handlar det om att: The Sky is the Limit.
Men ändå. Håller vi oss bara hemma i Sverige så är det likafullt en hel del inom svensk TV-fiktion, som ännu inte har nått sena dvd-aficionados hängivet intresserade men möjligen också glåmigt trötta ögon.
Jag talar då om exempelvis Selambs, en serie från början av 80-talet i regi av Bengt Lagerkvist efter Sigfrid Siwertz roman som delvis hade familjen Bonniers som sin förebild, med bland annat Liv Terselius och Björn Gedda (från Boden) i rollistan.
Helt bortglömd. Har aldrig visats i repris.
Och Mor gifter sig, med Gurie Nordwall trovärdigt vridande ur skurtrasan i de fattigt proletära miljöer som Moa Martinson hade skildrat så inlevelsefullt i bokform. Kvartetten som sprängdes, efter Birger Sjöbergs roman och med en majoritet av dåvarande skådespelareliten i rollistan. Ett köpmanshus i skärgården, med Ulf Palme, Ulla Jacobsson och en mycket färgstark Åke Falck. A.P. Rosell, bankdirektör, med den numera både döde och väldigt bortglömde Folke Hjort, efter Vilhelm Mobergs roman. Ernst-Hugo Järegård som den ödesdömde fiskeriintendenten I havsbandet, efter Strindberg. Soldat med brutet gevär, med Marvin Yxner (från Luleå), efter Vilhelm Moberg. Kråsnålen, efter Bunny Ragnerstams romaner om den begynnande klasskampen på 1800-talet.
Och så främst av dem alla: Keve Hjelms förödande monumentala Godnatt, jord efter Ivar Lo-Johanssons roman, om de lantarbetare som befann sig längst ner i hackordningen och kallades för statare.
Den visades (endast en gång och aldrig repriserad, i slutet av 1970-talet) och eftersom Hjelm envisades med att använda sig av så kallat "naturligt ljud" och fjärrkontrollerna ännu inte hade uppfunnits, så steg ett samfällt missnöjes-vrål från TV-sofforna om att VI HÖR INTE VAD DE SÄGER! Eftersom tittarna inte orkade ta sig upp och fram till tv-apparaterna för att höja ljudvolymen.
Kvällspressen frossade i puerila rubriker som "Godnatt Hjelm" och Keve började supa ännu värre än han redan gjorde. Själva produktionen om ett tiotal avsnitt hade kört kraftigt över budget och detta togs till intäkt för en väldigt vulgär debatt om vad licenspengar egentligen skulle användas till (hå hå, ja ja).
Det som fick mindre utrymme i debatten var den omständigheten att Godnatt, jord faktiskt var en stark, äkta, realistisk och utomordentligt stringent TV-serie, som tog sig tid men som stannade kvar i minnet. Länge.
Så ... fram med den på dvd och alla de andra här nämnda TV-serierna också!
I dagarna anlände i alla fall Apelsinmannen (Spiderbox), ett drama från 1990 som bygger på Birgitta Stenbergs starkt självbiografiska roman och i regi av den omsorgsfulle Jonas Cornell.