Sverige har i år gästats av flera riktigt stora legender men den kanske mest intressanta av dessa har gått de flesta obemärkt förbi. Det är Nick Lowe jag talar om, ett av sina mycket exklusiva framträdanden gjorde han här i Sverige på Storsjöyran och jag med många andra var inte där. <BR>Lowe började sin karriär i ett flertal konstellationer under slutet av 1970-talet i England, en period då punken satte stor prägel på musiklivet och den utgjorde också utgångspunkten för den genre Lowe kom att företräda, New Wave. Det var den nya musik som härstammade ur punken, men det är inte alltid så rockigt som det kan låta, Nick Lowe sysslade i stället med enkla, glada och riktigt attraherande poplåtar. Utöver arbetet som artist och kompositör har han också producerat en hel del, till exempel står han bakom många av Elvis Costellos album. <BR>Ett tiotal album har han släppt och en och annan smärre hit har han haft men något stort genombrott i de breda leden har aldrig infunnit sig och några stora pengar har han aldrig tjänat. Ända tills Whitney Houstons film Bodyguard (1994) hade premiär och på vars soundtrack Curtis Stiger bidrog med en cover på Lowes komposition Peace, Love And Understanding. Albumet blev det mest säljande soundtracket genom tiderna och royaltyintäkterna gjorde Lowe till den miljonär han förtjänar att vara. Under 1990-talet kom också den hyllade albumtrilogin The Impossible Bird (1994), Dig My Mood (1998) och The Convincer (2001). Tre mer tillbakalutade album som blandar rock, soul och country i en mycket angenäm kompott.<BR>Det var inte alltför länge sedan som jag själv upptäckte Lowe, under den gångna vintern var jag med en vän som redan var ett fan av Lowe på en loppmarknad ute på Kronan och i en av de skivbackar som fanns där hittade jag, precis före min vän, samlingsalbumet Basher, vars titel för övrigt är det smeknamn han erhållit på grund av sin tuffa produktionsstil.<BR>Väl hemma i skivspelaren kastas jag in i inledande So It Goes som har det speciella suget och drivet som jag är oerhört svag för och låten fullkomligt överrumplar mig. Sedan dess har jag varit fast. Särskilt spåren från debutskivan Jesus Of Cool (1978) har kommit att fascinera mig mycket. Där finns redan nämnda So It Goes och så den speciella I Love The Sound Of Breaking Glass, en låt som inte har någon motsvarighet i pophistorien. <BR>Enkel och finurlig text, mästerligt producerad med en ljudbild fylld av klinkande gitarrer och piano, om det är känslan av krossat glas vet jag inte men det är helt fantastiskt. Där finns också den lite mer märkliga 36 Inches High med en pendlande basgång som bara är hur skön som helst. Som alltid med Lowe är det något speciellt med texten, här handlar en vers om hur han som en tolv tum lång linjal tre gånger sig själv blir just 36 Inches High. <BR>Och i Marie Provost när han sjunger ?She was a winner/But became her doggies dinner? är det bara hur bra som helst. <BR>Min förundran inför denne engelsman växer sig ständigt större och jag upptäcker hela tiden mer och mer av honom, det finns så många fler bra låtar jag skulle vilja nämna. Nick Lowe är ett geni, både som kompositör, textskrivare och producent.<BR>Köp: Jesus Of Cool och The Convincer.
