Upprepad lyssning - monoton magi

Det rör sig under jorden. Det kommer en hel massa band just nu som sjunger på svenska och som både har läst böcker och lyssnat på 77-punk. Just Hanna Hirsch har fått lite skäll för att de har mage att kalla sig punk. Rigida punkjävlar som kan dra åt helvete, är det som skäller. Hanna Hirsch verkar i en tradition där Lurkers och tidiga Raincoats var allra tydligast. Låtarna gick förhållandevis fort (man spelade så snabbt man kunde) och texterna var personligt politiska, snarare än nihilistiskt polemiska. Samtidigt var det musik fast förankrad i sin egen tid. Låtarna hade knappast kunnat skrivas om man inte levt och verkat i samma sociopolitiska miljö som de mer hårdföra, samtida. Pastellfärgad punk
Hanna Hirsch har även en hel del gemensamt med den sortens pastellfärgade punk som släpptes på K och Kill Rock Stars på 90-talet och som var en reaktion mot den alltmer apolitiska och patriarkala institution som Hardcore utvecklats till. På Tala svart är det fullt ställ men helt utan alla tröttsamma macho-markörer som vanligen finns i musik som framförs i det här tempot. Det är bra. Här och var är det lite orglar. Och en pianoballad. Troligen är det därför somliga visar surpuppeminen under tuppkammen. Å andra sidan är det lite väl ensidigt för somliga, de som gillar pop men hatar punk. Men jag älskar hur sångerskan Siri tar i allt vad hon kan för att höras i (det relativa) larmet. Och jag älskar att låtarna framförs så konsekvent, allt är snabbt, ingen fyrtakt. Väljer jag ut enstaka låtar företar det den monotona magin som infinner sig när man lyssnar på skivan varv efter varv efter varv. För det gör jag. Och du borde med.