Skivor kommer. Och skivor försvinner. Ambitionen är ju att hinna skriva om Därför äreräddar vi här, i två separata block, ett antal av dem. Via mini-recensioner. Ett slags upprättelse främst för dem (men även för oss).
Detta är block nummer ett. Here it alltså Goes!
Gregg Allman
Low Country Blues
Rounder/Universal
Den överlevande Allman-brodern (ett år äldre gitarr-fantomen Duane körde ihjäl sig på motorcykel redan långt borta i början av 70-talet) har blivit nykter och även slutat knarka (om han numera är gift längre än han brukade vara förr; äktenskapet med Cher upplöstes efter en alkoholindränkt och stormig vecka, känner jag dock inte till) samt har nu lämnat ifrån sig den första soloplattan på väldigt mycket länge. En mycket bra sådan.
Low Country Blues (fyra Kurirer) innehåller expressivt flytande och dödligt imponerande blues av exemplariskt korrekt snitt, med farbror
Gregg på sång och orgel samt Doyle Bramhall II på gitarr, Dr. John på piano och alltsammans producerat av T Bone Burnett (som även förekommer på gitarr här och där). Repertoaren består av nummer från Muddy Waters, B.B. King, Amos Milburn, Skip James, Otis Rush samt uråldriga gamla genre-standards. Känns som en vulkanisk nytändning från mannen som för länge sedan skrev och spelade in (med Allman Brothers) Midnight Rider.
Robbie Robertson
How to become clairvoyant
Makrobiotic/429 records
Fyra kurirer i betyg
Det håller att placera ordet "suggestiv" som synonym till Robbie Robertson. Den legendariske The Band-ledaren (ok: gruppens trummis Levon Helm skulle väl inte hålla med här) har gjort några hemlighetsfullt hypnotiska soloskivor, men nu var det cirka ett decennium sedan sist så How To Become Clairvoyant är starkt efterlängtad (av åtminstone oss som känner igen verklig kvalitet när den insisterar och tränger sig på).
När låtarna har döpts till sånt som Straight Down the Line, When the Night Was Young och This is Where I Get Off handlar det om berättande texter av voodoo-mässig karaktär. Madame X och Tango For Django är underbart vackra gitarr-exerciser; Axman en hyllning till gitarr-mästarna från i förrgår.
Jimmie Vaughan
Plays more Blues, Ballads & Favorites
Proper/Rootsy
Fyra Kurirer i betyg
Eftersom första plattan med Blues, Ballads & Favorites fungerade tillräckligt bra så har den pålitlige bluesgitarristen och förre Fabulous Thunderbirds-medlemmen Jimmie Vaughan (den i en flygkrasch för drygt tio år sedan förolyckade gitarr-domptören Stevie Ray Vaughans äldre bror) nu tagit det säkra före det osäkra och skjutsat fram ännu en volym med likadant stoff.
Det är 16 gamla nummer med ytterst ljuvt och kompetent utfört larm. Mera sällan (tack!) av det tungt uttjatade slaget, vitalt spelat av Vaughan och med vokal hjälp av Lou Ann Barton. Bäst: The Rains Came, Greenbacks och I Hang my Head and Cry. Mera än så behövs inte.