Från taket hänger en torso, body eller kanske är det snarare blomsterdräkt med kaninöron. Den passar för en ganska stor kropp och du går nästan in i den. När du väl lyft blicken så spanar tre små ansikten med feminina drag ner på dig. Det är dags att andas, men där till höger hänger två stora bilder med långbenta kvinnofigurer. De tittar utmanande på dig. En av dem tänker vemodigt på åldrandet.
Konstnärerna heter Erik Thörnqvist och Brita Weglin och utställningen rinner upp ur Galleri Systers mentorsverksamhet. I det sökte sig Erik Thörnqvist till Brita Weglin, en av Norrbottens etablerade konstnärer, genom intresset för grafik och collografi. Och Två har verkligen blivit en utställning som berättar hur de två temperamenten liksom smugit sig på varandra och därför velat visas tillsammans. Rent fysiskt i rummet möts de genom de collografiska verken: Thörnqvists Restaurang och Skåp på ena väggen och Weglins Kaos och delar ur Tre små ansikten i hörnets andra sida.
Erik Thörnqvist har jag tidigare sett i verk med noggrant utmejslade detaljer i svartvitt – ja faktiskt nästan som broderier om än med tusch. I verket Lapidarium, som inleds av blomsterbodyn Oskuld, har han breddat sig till fler material: engångskläder från vården, metall, torson av en skyltdocka, textil, vindunkars plastinnanmäte, avgjutningar av en stjärt och en bröstkorg, ett ljudverk, video och fotografi.
Där verken hänger efter varandra kommer jag att tänka på djurkroppar i ett slakteri. Lapidarium brukar dock vara ett slags rum där statyer eller stenfragment förvaras. Och som ett sådant arkeologiskt rum, och därmed en spegel för mänskligt varande genom tiderna, ska verket säkert visa sig ha bärighet i framtiden. Många gånger under levnaden går människan ned i och genom ett inferno för att komma tillbaka som någon annan och samtidigt snarlik sig själv, så som Thörnqvist just tycks ha gjort.
Lyssningen av ljudverket i Lapidarium ger nyckeln till samhörigheten i attityd och utgångspunkt mellan de i förstone rätt olika konstnärerna, både i fråga om erfarenhet, ålder och uttryckt kön, som präglar utställningen. Det talar om att känna och undra, om närhet till en annan och om kropp. Brita Weglins verk, särskilt de med alter egot Gloria, bär frågor om behovet att prova varandet i vuxenlivet ackompanjerade av andra bilder som uttrycker förundrad återblick. Det är som om konstnären tittat ut ur sig själv och funnit ett nytt nu hämtat ur det invanda. Ibland, om än annat är bekant, är det rent av svårt att känna igen det weglinska uttrycket.
Genom de kvinnliga gestalterna och oavsett teknik: textil, collografi, emalj, stiger en slags utmanande nyfikenhet. När du tittar på dem tittar de spotskt tillbaka på dig. En vägg präglas av Minnestavlor, många små brickor och tallrikar i metall som ramar in porträtt. I centrum finns mamma och här och där porträtt av Brita Weglin från många åldrar. Olika och lika, men med blicken fast, frågande och utmanande.
Och bland olikheterna, som givetvis också finns hos de två, finns intressanta frågor. När Thörnqvist iakttar sig själv och vad han känner, ställer Weglin snarare frågor om reaktioner - och jag kan inte skaka av mig känslan av att det nog är något med de där könsrollskostymerna igen. Att de fräcka kvinnorna ändå och lik förbannat lägger mer energi på att fundera på annat än på hur varandet i kropp och sinne, känns inifrån.
Fotnot: Utställningen kan besökas måndag, onsdag, lördag till 6/9