Uppgörelse med kvinnoförtryck

I Carl Grimbergs historiebok, som jag tragglade mig igenom i folkskolan på 1940-talet, står mycket att läsa om Gustav II Adolfs heroiska bedrifter men inte ett ord om hans gemål Maria Eleonora. Och en snabb granskning av några senare läroböcker ger samma magra resultat. Moa Matthis har nyligen givit ut en fängslande bok om denna drottning och hennes konfliktfyllda liv i Sverige, Maria Eleonora. Drottningen som sa nej. Matthis lyfter fram denna osynliggjorda och förtalade gestalt ur glömskans mörker och lyckas ge liv åt inte bara åt drottningen utan också åt den tid och den miljö hon levde i. 1620 kom hon med sitt följe från Brandenburgs huvudstad Berlin till Stockholm för att ingå äktenskap med den gudabenådade krigaren Gustav II Adolf, "Lejonet från Norden". Sverige var ett fattigt land i utkanten av Europa och Stockholm en liten stad på 10.000 invånare. Maria Eleonora vantrivdes från början och värre skulle det bli. Fastän dåtidens furstar och furstinnor giftes samman av politiska skäl, kom hon att älska sin make, som hon dock inte fick leva tillsammans med särskilt ofta. Han krigade utomlands för det mesta, och han var outtröttligt verksam med att skapa en svensk stormakt. Kungen stupade som bekant vid Lützen och den stackars drottningen grät floder, motsatte sig i det längsta att maken skulle begravas och hon förvarade hans hjärta i ett skrin. Hon betraktades som en hysterisk, rentav galen person, och hon gav rådsherrarna med kanslern Axel Oxenstierna i spetsen mycket bekymmer. Rådet beslöt att frånta Maria Eleonora ansvaret för Kristinas uppfostran och skilde på mor och dotter. Man menade att den svenskfientliga änkedrottningen kunde skada den lilla prinsessan. Drottningens främsta uppgift var att föda tronarvingar, helst söner. Maria Eleonora hade fått tre barn, men bara ett överlevde, flickan som skulle bli drottning. Kristina var en lysande begåvning, men också kontroversiell, eftersom hon så småningom abdikerade och övergav den protestantiska tro, som hennes far offrat sitt liv för. Maria Eleonora förde en ständig kamp mot rådsherrarna för att hävda sina intressen. Trots de mäktiga männens försök att hålla henne kort, kan hon ha utgjort en förebild för drottning Kristina, hon som verkligen sa nej; nej till regeringsmakten, nej till Sverige och nej till den lutherska läran. Maria Eleonora hade också flytt Sverige under en period, och värst av allt, i maskopi med Sveriges ärkefiende, den danske kungen, och hon vistades i åratal i Brandenburg och Preussen. Men galen var hon inte. Den franske ambassadsekreteraren Ogier skriver i sin dagbok om hur han blev intagen av hennes skönhet och konversationskonst. Ogier imponerades av drottningens kunskaper om byggnadskonst, hon kunde sakkunnigt diskutera allt från doriska kolonner till murbruk. Hennes stora teaterintresse, som hon delade med sin dotter, ledde till att hon blev en mecenat för teater-, balett- och musikföreställningar. På hennes 50-årsdag 1649 framfördes i den nya balettsalen på Stockholms slott Stiernhielms hovbalett Then Fångne Cupido, varvid drottning Kristina själv medverkade. Moa Matthis anlägger ett feministiskt perspektiv på skildringen av Maria Eleonora och Kristina. Denna mycket läsvärda och välskrivna bok överskrider den traditionella biografins gränser och blir en civilisationskritisk uppgörelse med ett kvinnoförtryck, som tyvärr inte begränsar sig till 1600-talet. Matthis citerar markisinnan av Newcastle, Margaret Cavendish, samtida med Maria Eleonora : "vi hålls likt fåglar i bur för att hoppa kring i våra hus, och tillåts inte flyga ut i världen för att upptäcka dess mångfald..." Detta gällde pigor såväl som drottningar.

Uppgörelse med kvinnoförtryck

Moa Matthis har nyligen givit ut en fängslande bok om drottning Maria Eleonora och hennes konfliktfyllda liv i Sverige. Drottningen som sa nej.