Chanteuse. Det är ordet som jag instinktivt vill använda för att beskriva Katharina Nuttall. Inte av någon riktigt rättfärdigad anledning, då jag är rätt säker på att "chanteuse" bara är franska för "sångerska" (något hon ju uppenbarligen är), men förmodligen för att det är den titel Nico tillskrivs i Velvet Underground & Nicos konvolut. Och Nuttall har precis den typ av ödesdiger stämma som för tankarna till Nico.
Samtidigt har hennes röst en uppfriskande kvalité, och paralleller kan också dras till många andra artister - till exempel PJ Harvey, vars frekvente medarbetare Head producerat Turn Me On. Och det märks att en kompetent producent ligger bakom skivan, med ljudlandskap som skiftar från industriellt, åttiotalistiskt och illabådande till melankolisk lägereldscountry. Även albumets enda ickeoriginal, en tung cover av Depeche Modes Stripped, passar perfekt in i helheten - och vad än låtens ursprungliga budskap var, så blir den betydligt mer mörk och hotfull här.
Nuttall som textförfattare får jag tyvärr inte något grepp om. Varför vet jag inte exakt - formuleringarna är felfria och strukturen genomtänkt, men för det mesta känns hennes texter intetsägande. Jag ber givetvis Katharina så mycket om ursäkt, om det är så att hennes lyrik faktiskt består av smärtsamt nedpräntade hjärtekonfessioner som jag bara inte fattar, men samtidigt ser jag det inte som något nödvändigtvis negativt. Jag menar; en röst som hennes utgör i sig ett så pass stämningsfullt soloinstrument att de ord den råkar vokalisera för stunden nästan känns överflödiga.