Uppfriskande hopp mellan musikaliska grannskap
För två år sedan inledde trummisen Jukkis Outila och trumpetaren Randy Brecker ett samtal på Sibeliusakademien i Helsingfors som fortsatte i går i Luleå som ett inslag under Swedish Jazz Celebration, den svenska jazzfesten som nu intagit Kulturens hus.
- Jukkis är en mycket blygsam man. Jag hade ingen aning om att han spelar piano och att han dessutom gör det så bra - mina låtar är ganska komplicerade, säger Randy Brecker.
Knappt myndig drog finländaren Jukkis Outila iväg till USA. Där fick han chansen att spela med flera av jazzens legender, konkurrensen var hård och nivåkraven högre än dem han stött på i Europa dit han så småningom återvände, många erfarenheter rikare. Inte minst musikaliskt och sedan 1986 är han chef för Sibeliusakademiens jazzlinje. Numer kan han titulera sig professor.
Plötsligt avhopp
En av dem han lärde sig av var just Randy Brecker, som tillsammans med Bob Mintzer spelade på Outilas första egna platta Introspection från 1983.
Det var också i ett samarbete tillsammans med Brecker han gav sig på sitt första "highprofile gig" som keyboardist.
- Vi skulle spela tillsammans i Helsingfors när plötsligt keyboardisten hoppade av. Som ansvarig för orkestersammansättningen tänkte jag att det var lättare att ersätta mig som trummis - jag har flera duktiga elever - än att hitta en ny keyboardist. Jag kunde ju redan låtarna så därför var det inte så svårt för mig att ge mig på det, säger Jukkis Outila.
Med sig i Norrbotten Big Bands kompsektion har han denna gång hela sitt finska pianoband - gitarristen Teemu Viinikainen, basisten Timo Hirvonen och trummisen Jussi Lehtonen. I saxofonsektionen återfinns den femte bandmedlemmen - Joonatan Rautio på tenorsax.
Randy Breckers och hans bror Michaels - tenorsaxofonist, nyligen bortgången - största inspiratör var deras pappa. "En musiker i hjärtat", duktig pianist och kompositör, som fick båda sönerna att vilja ägna sig åt musiken.
Redan som åttaåring säger sig Randy Brecker ha blivit musiker när han för första gången grabbade tag i en trumpet där hemma i Philadelphia. I 20-årsåldern vann han en collegetävling tillsammans med sitt band och som pris skickades de runt på en lång turné i Asien och Mellanöstern. Slutdestinationen blev Wien och en internationell jazztävling där många unga musiker samlades och knöt vänskapsband inför ett helt liv. Domarna gick inte av för hackor - där satt storheter som Cannonball Adderley, Mel Lewis och Art Farmer, för att bara nämna några.
Efter att ha tilllbringat hela sommaren i Europa återvände Brecker till USA och beslöt sig för att flytta till New York. Där blev han genast indragen i olika orkestrar, spelade med Clark Terry, Thad Jones, Mel Lewis.
- Mitt namn gick runt ganska snabbt och jag fick många kontakter. Det var en mycket spännande tid när jazzen och rocken möttes i en korsväg. Folk var väldigt öppna för experiment.
Hemstaden Philadelphia var inte bara en jazzstad. I mitten av 1960-talet blev det också en rockstad och Randy Brecker och många med honom såg andra vägar än enbart jazzens.
Stannade nio månader
Man skulle kunna säga att resten är historia, för alla har vi någon gång hört Randy Brecker och hans bror Michael spela eftersom de under alla år som studiomusiker spelat på plattor åt de flesta inom USA:s jazz- och rockelit.
1967 blev Randy Brecker en av medlemmarna i gruppen Blood Sweat and Tears. Stannade i nio månader, lärde sig inte så mycket mer om musik men desto mer om rockvärlden. Framför allt upptäckte han vid deras spelningar på gigantiska arenor världen över att det fanns ett stort intresse.
- Det var något annat än det jag var van vid. På en jazzklubb kunde man ha femtio personer i publiken och känna sig nöjd. Här spelade vi inför stora publikhav på tusen personer. Vår första platta sålde ungefär 400.000 exemplar - en jättelik siffra i jazzsammanhang, men en flopp inom rockbranschen.
Randy Brecker valde att lämna bandet för att gå med i Horace Silvers kvintett. Samtidigt beslöt sångaren Al Kooper att hoppa av efter att de andra bandmedlemmarna bestämt sig för att ta med ytterligare en sångare.
- Jag lämnade bandet med orden: "Jag tror inte att ni kommer att klara er utan Al Kooper". Nästa platta de gav ut sålde i elva miljoner exemplar. Musikerna i Blood Sweat and Tears kunde flytta in i lyxvillor, själv turnerade jag för en minimal lön och fick dessutom betala mina hotellrum själv, säger Randy Brecker, utan att verka alltför missnöjd med sitt val.
Så småningom bildade Randy och Michael Brecker ett band tillsammans, men namnet Brecker Brothers kom till först efter ett förslag från en skivproducent i samband med deras första platta, som Jukkis Outila spelar det inledande spåret Skunk funk ur inför publiken som till stor del består av musikstuderande.
Från en av dem kommer en fråga om Randy Breckers bredd - han har verkligen spelat med de flesta och aldrig hållit sig strikt till jazzen, även om det är där hans hjärta finns.
Svaret kommer först från Jukkis Outila.
- I Europa finns det en uppfattning om att musikstilarna finns i olika läger, att den som spelar jazz inte kan spela något annat. Och den som gör det betraktas som en sämre musiker. I USA har jag sällan stött på det tankesättet, där betraktar man i stället de musiker som kan spela det mesta som riktigt bra.
- Jag är intresserad av musik helt enkelt och hoppar gärna mellan grannskapen. Mer komplicerat än så är det inte, säger Randy Brecker.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!