Morfar satt och skar det mörka brödet i skivor, förde
kniven i brödet mot sig, smakade på en bit och den
långa, vita mustaschen vippade upp och ned.
Jag fick en skiva mörkt bröd, som han smörat med
sin tumme och lagt på gravad sik.
Dessa diktrader står att läsa i en nyutkommen bok, I mormors land. Den debuterande författarinnan heter Anneli Nilsson och bor i Överkalix. När hon pensionerades från sin tjänst som rektor på Kultur- och Miljöskolan där, fick hon äntligen tid att gå igenom gamla papper som hon samlat om sin släkt. Anneli växte upp i byn Kukasjärvi, som ligger i sydvästra hörnet av Övertorneå kommun, och som nästan gränsar till grannkommunerna Överkalix och Kalix.
Släktdokument och barndomsminnen har lämnat stoff till hennes lilla bok på knappt 70 sidor, som till största delen innehåller berättelser på prosa men också en och annan dikt. Författarens alter ego kallas Maja, och därmed får läsaren en vink om att det finns fiktiva inslag i den dokumentära skildringen.
Majas mor Elina kommer från fattiga förhållanden i Finland. Hon är kärleksfullt skildrad, både barsk och humoristisk. Hon svär på finska och röker paperossi och har inte mycket till övers för gråtande laestadianska tanter som försöker frälsa icketroende. Liksom andra kvinnor i boken har hon det besvärligt med alla supiga och våldsamma män. Kvinnorna verkar stå för förståndet, medan männen kan bli som förbytta när de druckit och skrämma sina kvinnor och barn.
Det var inte lätt för de många finska kvinnor som i likhet med Elina flyttade till Sverige för att hitta bättre levnadsvillkor. Elinas syster Vera berättar: ”Jag kände tydligt att folk i byn såg snett på mig, som om jag var fel, de kommenterade alltid vad jag hade på mig på ett negativt sätt. Finnjävlar blev vi ju kallade i Sverige och luder, tjuvar, lortiga, slogs med knivar och satt i bastun.”
Från Finland, som är mormors land, finns en kort men brutal skildring om kampen mellan vita och röda. De vita är på jakt efter den flyktade röde morfadern Ville och hotar hans stackars fru och barn till livet.
Anneli Nilsson berättar utan krusiduller om svåra och känsliga händelser. Hon har ett utomordentligt bra och unikt stoff, som skulle ha räckt till en stor roman om kvinnor i de svenska och finska gränstrakterna. Nu blev det en minibok men den är förhoppningsvis en början till en längre prosaberättelse eller - varför inte - en samling porträttdikter om alla dessa märkliga kvinnor och män.