Stilla som vatten är Ann-Marie Ljungbergs berättelse om attentatet mot den kommunistiska tidningen Norrskensflamman, i mars 1940. Gesterna är diskreta, rösterna dämpade, skuggorna nära inpå. Det är som om ämnet kräver detta nedskruvade uttryck. Språket undviker alla åthävor och når på så sätt längre. Till detta kommer den uppbrutna formen, med tvära tidskast, snabba korsklippningar, som etablerar en produktiv ostadighet. De faktiska händelserna är med, men dessutom de spekulationer och försanthållanden som litteraturen själv reser. Som Ljungberg skriver i ett kortare efterord: "Varje person i boken finns, men de finns i min hjärna." Vi får följa huvudpersonen Paul Wilhelmsson, journalist vid Norrbottens-Kuriren, i ett pendlade mellan då och nu. Ena stunden vid rättegången, andra när katastrofen ännu inte är ett faktum. Wilhelmsson skildras som en feg krake, som sällan säger rent ut vad han tänker och som har ett något inställsamt sätt. Hans äktenskap är kärlekslöst och hans kommunistskräck är av det paranoida slaget. Han är en komplex karaktär, som samtidigt uppvisar tecken på en motsägelsefull känslighet, med dragning åt det sentimentala. Den person han ständigt har för ögonen, som han ömsom jämför sig med ömsom föraktar, är den äldre stadsfiskalen och allmänne åklagaren Gunnar Dahlström. Ju närmare dådet de kommer desto djupare försvinner Dahlström in i sinnesförvirring, accelererat av ett måttlöst supande. Han blir i Ann-Marie Ljungbergs version en fallen fadersfigur, en auktoritet som fullständigt tappar greppet. Här finns också de andra attentatsmännen, några inblandade av ideologisk övertygelse, andra av dunklare skäl. Någon gång antyds nazistiska sympatier hos gärningsmännen, men sällan uttalat. Viktigare är i så fall attentatsmännens hemmahörande i etablissemanget. Sprängningen av Norrskensflammans lokaler planlagdes och utfördes inte av samhällets förtryckta och utstötta, utan av dess privilegierade. Det gör det till ett terrordåd med unika förtecken. Ändå försummar Ljungberg inte tidsbilden och att framhålla att dådet utfördes mot fonden av ett stort och blodigt världskrig, där Röda arméns stöveltramp nästan kunde höras i farstun. Något som inte gör dådet mer begripligt, men som placerar det i ett sammanhang. Hur kunde då Norrskensflamman ses som ett sådant hot? Hur fick det hela sådana groteska proportioner? Det ges inget svar på det här och förmodligen är det omöjliga frågor. Det förblir ett psykologiskt mysterium. Men som läsare väcks min nyfikenhet på de unga radikalerna i redaktionen, däribland Gustav Svensson, "Röde Gustav" kallad. De kunde gärna ha fått uppta större plats i handlingen, deras relationer till varandra och till sin omgivning utreds inte riktigt. Det hade varit intressant att se situationen litet grann genom deras ögon. I en suggestiv scen - möjligtvis hämtad från verkligheten - skildras hur redaktionsmedlemmarna vägrar att lyda mörkläggningsorder och fortsätter sitt arbete, under skratt och med fullt ljus påslaget och rullgardinerna uppe, trots skarpa bannor från polisen. Vilka rötter hade deras hårdnackade trots? Som kanske var det som till slut kostade några av dem livet. Ann-Marie Ljungbergs roman är inte lätt att få grepp om, hal och undflyende, men så uppenbart välskriven att man gärna har överseende med det, till och med ser det som en tillgång. De besynnerliga händelserna flyttar in i berättelsen och vrids där några varv extra (till exempel Gustaf Mannerheim på nattligt besök i en av häktescellerna). Man känner trots det inte att författaren tar för stora friheter med sitt stoff. Tvärtom gör hon något egensinnigt och bländande med det. Så här kan en modern historisk roman också skrivas.
