Teaterformen föddes i Japan redan på 700-talet, men började spelas mer kring år 1000 och 1100-talet och har utvecklats sedan dess. Till en början var detta folkteater, spelat av kringresande teatersällskap som hade tiggarstatus. Det var spektakulärt och dramatiskt med rytande lejon och krigare med svärd och sköldar. Noh-teater spelades bara av män och gick som arv från far till son.<br>Pjäserna betraktades som familjeklenoder. En berömd skapare hette Zeamini (1363?1443) och som ansågs så bra att länsherren, Shogun Yoshimitsu erbjöd honom uppehälle och skapade en egen Noh-scen på slottet. Detta spred sig och förändrade Noh-teater till högre ståndskultur.<br>Kvadratisk scen<br>Allt detta berättade professor i japanologi, Gunilla Lindberg-Wada som föreläste på Nattfestivalen i Korpilombolo. Enligt Lindberg-Wada finns det omkring 240 Noh-standardverk i tryck. En riktig Noh-scen är kvadratisk, med nästan ingen utsmyckning utöver en stor tall på väggen, som symboliserar överheten. Pjäserna ger ett stort utrymme för betraktarens fantasi. Huvudpersonen, shite, är den enda som bär mask, bipersonerna kallas waki och leder händelsen framåt. Det finns ingen dialog, däremot sjunger huvudpersonen fram berättelsen. Ibland används en tvärflöjt som instrument. I övrigt finns ingen rekvisita förutom en solfjäder, som har en stor betydelse. Ansiktena är uttryckslösa, de olika rörelserna är kontrollerade, men varje gest är speciell och som en van Noh-teater besökare kan tolka.<br>I Korpilombolo var Lindberg-Wadas förklaringar till stor nytta. Handlingen var tagen ur Mångudinnan i Hagaromo. En samuraj-son drömmer om en fiskare som hittade ett vackert tyg, en klänning som han förstår inte tillhör denna världen. Den visar sig tillhöra mångudinnan som kommit ner till mänskligheten. Kamp uppstår om tyget, som gudinnan behöver för att återvända till sitt, men som fiskaren vägrar att släppa.<br>Spännande möte<br>Tolkningar av den kampen, stod fritt för betraktaren att göra. Till slut gick mångudinnan med på att dansa med fiskaren för att få tillbaka tyget. För regin svarade Julian Vasques.<br>Föreställningen var också ett spännande möte mellan det urgamla japanska och två tornedalska barn, syskonen Joakim och Lina Isaksson Markström, klädda i rutiga skjortor och gummistövlar. När de sistnämnda tidigare på morgonen kom till repetitionerna var det första gången de tog sig an Noh-teater och eftersom det inte fanns några repliker, torde det inte ha varit en helt lätt uppgift att hålla reda på när de skulle utföra sina rörelser.<br> ? Det var roligt, fast ganska annorlunda. Vi viskade lite till varandra, men annars gick det bra, tycker jag, säger Joakim Isaksson Markström entusiastiskt.<br>
