Unik och före vår tid

Ragnar Lassinantti i tal och skrift ? ett urval. Tornedalica nr 55. Redaktörer: Bengt Matti, Maria Mattsson Barsk Tornedalica Under läsningen av minnesboken över Ragnar Lassinantti dyker en hädisk tanke upp. Det är när jag slås av skärpan i hans formuleringar, den djupa insikten i hans samhällsanalys och hans breda humanism. Hur många av hans senare ämbetsbröder skulle ens orka formulera inledningen till hans analyser? Vad är det som hänt med de offentliga företrädarnas intellektuella kraft på de 20 år som gått sedan hans död? Skulle den skälm som helt nyligt lurade hela länet med sin gossaktiga charm ens förstå följande mening: ?erfarenheten har visat att om myndighetsfunktionerna frikopplas från mänsklig känsla och vilja till omsorg om vår nästa, så får man en kallhamrad byråkrati i stället för det åtrådda mjuka och vänliga samhället?. Tron på det goda samhället, tron att man med rimliga reformer kunde förena svenskt, finskt och samiskt uppe på Nordkalotten, tron på gemensamma ansträngningar för att lösa gemensamma problem ? det går som en röd tråd genom Lassinanttis alla tal, artiklar och föredrag. De presenteras nu i Tornedalicas serie (nr 55) Ragnar Lassinantti i tal och skrift ? ett urval. Det är nästan alltid klokt och sympatiskt och skrivet med en jämn och nyanserad prosa, en slags förskönad och ibland litterär politikerprosa. Naturligtvis verkar den ålderdomlig fast så kort tid passerat, så pratar ingen längre, inte med så långa, sammanhållna tankar i sina meningar. Han är före mediaträningen. Och så detta märkliga drag hos Ragnar Lassinantti, att han lika gärna talar kultur och språk, som politik och reformer. Det är så pass underligt att man förstår att mannen nog var just så bildad som man påstått i alla år. I år är det 20 år sedan han gick ur tiden. Han var född 1915 i Neistenkangas, mellan 1956 och 1966 var han riksdagsman och 1966?1982 var han landshövding i Norrbotten. Han förstod värdet i det mångkulturella Norrbotten innan det formulerats till ett slagord, men själv formulerar han aldrig slagord, bara insikter. Han hyllar inte det finska eftersom han anser det sannare eller rättare än det svenska, utan för att den dubbla identiteten i Tornedalen är en kulturell rikedom. Han är aldrig chauvinist, men tydlig nog för att se vilken part som måste resas för att rättvisa ska råda. Själv växlade han obehindrat mellan finskt, svenskt och tornedalsfinskt. Jag undrar vad han skulle säga om dagens språkdiskussion och de befängda utsagorna om urbefolkningar och kväner? Han som var rotad i den kunskap vi har, inte i de fantasier vissa vill ha. ?Lars Levi Laestadius har aldrig räknats som svensk eller finne. Han har bara varit Laestadius.? Sådana uttalanden har nästan utopisk räckvidd, så skulle ingen formulera sig idag ? bortom språk- och nationsfördomarna. ?Det är helt meningslöst att processa med det förflutna och försöka räkna ut vem som haft rätt och vem som haft fel i det förgångna.? Lassinantti låg före sin tid med sina insikter om fredlig samverkan över kulturgränserna. Efter att ha läst hans egna ord är jag övertygad om att han ligger före vår tid också. Hans klassresa från småbrukarfattigdom till den yttersta makten och till att bli hela Norrbottens starke man fångar den mest harmoniska perioden i svenskt 1900-tal. När folkliga strävanden och ekonomisk tillväxt skapade ett välståndsunder som för en tid förvånade hela världen. Ragnar Lassinantti förkroppsligar hela denna epok, men hans intellektuella redighet, hans rättvisetänkande och förmåga till analytisk precision framstår som unik.

Unik och före vår tid

"Hur många av hans senare ämbetsbröder skulle ens orka formulera inledningen till hans analyser?" undrar Jan-Olov Nyström och syftar på Ragnar Lassinantti sedan Nyström läst boken Ragnar Lassinantti i tal och skrift - ett urval.