Det är en vanlig torsdag. I Piteå har 15 förstaårsstudenter på lärarutbildningen med dansinriktning bjudit in barn till en dansföreställning. Skeptisk slår jag mig ner i aulan på Musikhögskolan. Vi sitter i en svagt lutande salong, har svårt att se golvet och publiken är stor; säkert närmare 100 barn i de yngre skolåldrarna. Det känns som ett illa genomtänkt uppslag.<br>Men jag har fel. De har lyckats bra med Vi i skogen, en inte alltför komplicerad föreställning om en orienterare som i sin jakt på kontroller stöter på en del av skogens själ och väsen. Koncentrationen i salongen är hög. Efteråt ska några av klasserna delta i en workshop. <br> ? Vi ville bjuda in barnen till en föreställning för att visa vad dans är. I föreställningen har vi använt olika stilar, säger Carolina Svensson. Hon är delvis blåmålad och har med den moderna baletten som uttryck gestaltat vatten. <br>Men Vi i skogen har även ett annat budskap. Genom att låta många olika personligheter mötas vill man visa att det går bra att umgås ändå. Men en del av karaktärerna ser riktigt otäcka ut.<br> ? Man tror att de är onda från början, men egentligen är de inte det, berättar Rigmor Tibell. Hon är en av spindlarna, ett djur många tycker är läskigt, och ett av de gestalter som överraskar i föreställningen.<br>Den enda i sitt slag<br>Studenterna har utgått ifrån att ?barn vill att det händer saker hela tiden?, och de har velat skapa en känsla av att publiken är med i skogen. I arbetet efteråt får barnen sen prova på scener ur Vi i skogen. Hur man förhållit sig till att själv dansa har varit väldigt individuellt och någon egentlig skillnad mellan pojkar och flickor, som man fördomsfullt kunde misstänka, har studenterna inte märkt. <br> ? Det här ingår i en uppgift vi har, säger Helena Ivarsson, ?Barns attityder till dans?. Vi skriver loggbok och ber dem skicka in teckningar. Vi gör också intervjuer.<br>Carolina Svensson, Helena Ivarsson och Rigmor Tibell har sökt sig till lärarutbildningen i Piteå för att bli danspedagoger. Utbildningen, startad hösten 2003, på Musikhögskolan i Piteå är den enda i sitt slag. Viktiga för utbildningen är partnerskolorna i Skellefteå, Luleå och Piteå där studenterna arbetar direkt i verksamheterna, gör praktik tror jag man skulle säga i dagligt tal. <br>Det som gör utbildningen speciell är att danspedagogerna, om de väljer ytterligare en inriktning på två terminer, kan bli tvåämneslärare i grundskolan och gymnasiet. Landets andra utbildning till danspedagog finns på Danshögskolan i Stockholm.<br>Utanför utbildningen men bra för studenterna, har också ett stort arbete dragit igång för att få barn och unga att röra sig mer. I läroplanen för grundskolan har man lagt till: ?skolan skall sträva efter att erbjuda alla elever daglig fysisk aktivitet inom ramen för hela skoldagen.? Det tror riksdanskonsulenten Cecilia Björklund Dahlgren kan gynna dansen. Under en femårsperiod fram till 2009 ska hon leda utvecklingsprogrammet Dans i skolan. Just nu reser hon kors och tvärs över landet, när jag får tag på henne står hon på skidor i Kirunafjällen, och träffar olika grupper som berörs av programmet. Av den analys som redan gjorts ser Björklund Dahlgren att kompetensen i skolan vad gäller dans är alldeles för liten.<br> ? 2009 ska dansen ha en starkare skrivning i skolan. Dans ska finnas med i alla lärarutbildningar och forskning och metodutveckling kring dansen ska ha stärkts. Vi måste våga sätta ordet kunskap på dans, säger hon.<br>När det gäller dans på skolschemat befinner vi oss dock i en rik region. I Skellefteå kommun finns det på schemat för 31 grundskolor. Där har man, som en av landets två första kommuner, haft dans i kommunal regi sedan 1971. Piteå kallas för en pionjärkommun eftersom man satsat på dans från förskolan och ända upp till högskolan.<br> ? Jag visste inte att dans i skolan fanns förrän jag kom hit, säger Carolina Svensson från Malmö. Det har ni bara här uppe.<br>Vill bli professionella<br>För Helena Ivarsson, ursprungligen från Halmstad var begreppet lika okänt, medan Rigmor Tibell, Täby, kände till det. <br>I framtiden vill man att danspedagogerna och klasslärarna ska arbeta tillsammans i skolan och de blivande danspedagogerna ser numera sig som ambassadörer för ämnet. När de började var siktet inställt på äldre ungdomar, estetiska program och danshögskolan men under året har intresset för att arbeta med de mindre barnen väckts. Det är variationen som tilltalar ? och så det där med att sprida dansens språk till alla.<br> ? Vi får skapa våra egna jobb, skapa förutsättningarna själv, säger Carolina Svensson. <br>Så här efter ett år på utbildningen vill de också, oavsett om tjänster finns där eller ej, flytta söderut när de är klara. Men viktigare än att bli professionella dansare, ja ? tanken finns ? är att hela tiden utvecklas och bli bättre. Och där blir en brist i Piteås infrastruktur tydlig. Förutom att kunna se dans mer spontant är behovet stort av att själva kunna ta dansklasser utanför skolan.<br> ? Hobbykurser är en annan sak. Mer för skojs skull, då ingen ska sätta betyg på mig eller ser hur jag utvecklas, förklarar Rigmor Tibell.<br>Jaha, tänker jag på väg hem. Ytterligare ett arbetstillfälle för en eller två för färdiga danspedagoger. <br>Fotnot: Bakom projektet Dans i skolan 2005?2009, står Nationellt centrum för främjade av fysisk aktivitet hos barn och ungdom (NCFF), Statens kulturråd, Myndigheten för skolutveckling och Elevorganisationen.
