Ungt och himla gemytligt

När vi talas vid på söndag förmiddag är hon trött. Främst i fötterna efter att ha varit på tå en hel dag och natt. Men hon är alltså nöjd, och konstaterar att de 950 sålda biljetterna är ett resultat som inte nödvändigtvis måste jämföras med Håkan-året då samtliga biljetter tog slut. Lite extra glad är hon över att det var så många som inte hittade till toaletterna. Ja, ni läste rätt. Detta faktum tyder nämligen på nya besökare i Kulturens hus – vilket arrangörerna såklart ser som väldigt positivt.
Som besökare upplevde jag ungefär samma sak i lördags. Visst kändes det en aning glesare på de tre planen i Kulturens hus – och besökarna var definitivt under 30. De flesta till och med under 20, vilket säkert skulle kunna beskrivas som någon slags Yohio-effekt.
Ja, Yohio. Då jag inte lyssnat på honom mer än i Melodifestivalsammanhang, förvånade han mig med sin betydligt hårdare musik än trallvänliga Heartbreak hotel. Om growlandet var på riktigt har jag dock ingen aning om. En hel del playback var det i alla fall, vilket jag faktiskt tycker man kan förlåta en artist som Yohio för. Nåväl, här kommer snabbreprisen:
Festivalens överraskning: Urban cone – helt klart. De vill jag höra mer av. På skiva.
Festivalens ledord: Gemytligt. Jag har säkert sagt det förr men jag är helt övertygad om att det handlar om alkoholen. Eller avsaknaden av den. Det är ju så här det blir när musiken står i fokus. Det säger också något om hemtrevlighetskänslan när artisterna själva smyger omkring och deltar.
Festivalens folktätaste spelning: Loreen och Yohio drog båda full sal. Och även Alina Devecerski lyckades bilda ett maffigt dansgolv framför sig.
Festivalens folkfattigaste spelning: I jämförelse med det förväntade så var det väldigt få som tog sig till både Moneybrothers och Familjens spelningar. Synd. Men det bevisar nog återigen att medelåldern var ganska låg.
Festivalens snyggaste kostym: Det är svårt att klå Loreen. Men Monsterdockorna i Luleå rytmik och balettförenings dansnummer kom inte långt efter. 
Festivalens svetthåla: Slagsmålsklubbens spelning i lilla salen. Det var varmt. Förmodligen av all dans.
Festivalens mest underhållande: Viktor Brobacke, Moneybrothers trombonist. Det blir liksom alltid en show i showen. För övrigt är Moneybrother med band festivalens allra bästa musiker.
Festivalens märkligaste: Familjen. Introvert och förvirrat men samtidigt självklart och kraftfullt. Gränsen mellan genialisk och bajsnödig är hårfin.