Ungdomar i tvenne världar

Kanske är det just den sortens tillvaro han saknar mest just nu - att sitta på fik är som han säger den enda enskilda faktorn som definierar hans generation. En livsnödvändighet alltså för en förstaårsgymnasist som han. Nu för tiden fikar han allt för sällan. Flera kvällar i veckan repeterar han inför premiären av Kulturskolans I tvenne världar - Oleandra och nu är han på väg till Jokkmokks marknad för att spela med sitt band The Hoochies. - Ja, det har blivit lite mycket. Vi har repeterat Oleandra hela hösten och nu efter jul har vi repeterat tre kvällar i veckan plus två helger. Dessutom repar vi med bandet också, så det blir sena kvällar, säger Henrik Boström. I Oleandra är han både musiker och skådespelare. Tre roller har han, han som bara hade tänkt sig att vara musiker i föreställningen. - Jag har aldrig spelat teater tidigare och det är faktiskt svårt att göra det bra. Det där fattar man ju inte riktigt när man sitter och tittar på filmer och sånt, då ser det så enkelt ut. Men det är väl som när man sitter hemma i soffan och tittar på Vem vill bli miljonär och kan alla svaren, medan den som sitter där i TV-studion inte kan det - det är en helt annan sak när man själv står där. Rollen som elakingen i dramats början är den roligaste, medan den alv han spelar i slutet är i "femigaste" laget för honom. Kulturskolans föreställningen I tvenne världar - Oleandra är en jättesatsning, både som arbetsinsats och till numerär. Sammanlagt står 53 personer på scenen, 43 av dem är elever från årskurs fem till trean i gymnasiet. Resten av ensemblen består av kulturskolans lärare och av föräldrar och musiker som ställer upp ideellt. Flera tidsskikt Redan förra våren hade dramapedagogen Anneli Morian skrivit färdigt manuset - ett fantasyinspierat flyktingdrama som utspelar sig i flera tidsskikt, både i nutid och i en obestämd dåtid. På scenen samsas det osynliga vildfolket, militanta väktare och nickedockor till ämbetsmän med gudinnor, alver och människor. Ett vimmel av skådespeleri, dans och musik. Professionellt så det förslår och med ett allvar som griper hjärtan. De barn och ungdomar som medverkar är alla kulturskoleelever och den som såg föreställningen Yold för ett par år sedan känner igen många av dem som repeterar i Tunaskolans aula inför premiären på Kulturens hus den 10 februari. Oleandra vänder sig till en publik från mellanstadiet och uppåt och kommer också att spelas som skolföreställningar. - Eftersom vi vet att det tar tid att bygga upp en teaterföreställning så gick vi ut till eleverna och deras föräldrar med ett papper redan i våras där vi tydligt skrev vad ett deltagande skulle komma att innebära, vilka helger vi skulle repetera, hur många kvällar och dagar. För oss var det en viktig upplysning, vi ville att alla skulle få en chans att kunna göra ett tydligt val redan från början. Barn har ofta så många aktiviteter och kan inte vara med på allt, då är det bättre att göra ett medvetet val i stället för att känna det som ett misslyckande om man måste hoppa av mitt under processen, säger Anneli Morian. En hel del väntan Anser man att barns skapande är viktigt bör man göra det så riktigt som möjligt, resonerar Kulturskolans lärare. Från början kunde man repetera i mindre grupper men så här mot slutet kräver Oleandras många masscener att alla är med, även om det innebär en hel del väntan. Maria Pontén har en komplicerad roll. Hon spelar Edmee, syster till Brodd, som tillsammans med sin klan och sin familj måste fly från sitt land. De reser till grannlandet Lurien, förväntas att mottas som vänner, men blir illa behandlade av myndigheterna som utfärdar flyktingstatus endast för den som till en åttondel är alv. För att utröna släktskapet granskas öronen och dessutom görs ett syntest - alver sägs ju se mycket bra. Just när de flyende människorna tror sig ha kommit till räddning får de nya problem och Edmee försänks i en sömn bortom smärta. - I Kulturskolan spelar jag valthorn, ett snyggt men svårt instrument. Jag har aldrig sysslat särskilt mycket med teater, men varit smygintresserad, säger Maria Pontén, som går andra året på gymnasiet. Både hon och Yrsa Hägglund, som i sin roll som gudinnans väktare dansar mycket i föreställningen, tycker att slitet är värt mödan. - För mig handlar det mycket om känslan av att få göra någonting på riktigt, något som betyder någonting, säger Maria Pontén. Vågade inte först I sin roll växlar Maria Pontén mellan aktivitet och passivitet. - Nej, jag tycker inte att det är särskilt svårt. Det kom bara till mig det där passiva, jag fångade det liksom direkt på något sätt. Hur vet jag inte. Så här inför premiären börjar Yrsa Hägglund och Maria Pontén redan sakna arbetet och alla människorna i ensemblen och de talar om att de lärt sig mycket, framför allt om att stå på en scen, men också socialt. - När vi började repetera var det många som viskade fram sina repliker, som inte vågade prata inför andra. Nu märks ingenting av det längre. Det är en grym historia som berättas i Oleandra, men också en hoppfull. - Jag tror bara att det är genom kulturen som man kan nå ut med så här viktiga berättelser, säger Maria Pontén. Fotnot: Ett tidigare reportage om arbetet publicerades här på kultursidan den 29 december.

Ungdomar i tvenne världar

Under söndagen ska Henrik Boström sjunka ner på ett kafé i Luleå. Sitta där i timmar och dricka kopp efter kopp med kompisarna.