Unga tankar i kyrkan

Vem är jag? Vad ska jag göra med kärleken? Vad göra med sveken och sorgen? Det tänker västerlandets människa mycket på. Särskilt efter det värsta klivet in i 13-åren. Sen börjar hon tänka på hoppet. Det är väl vad man ska leva för och på? Då efter de första 17 omtumlande levnadsåren. Och tron? Att tro på sig själv, att tro på oss. Så har också de nio i den unga ensemble som uppträder i Luleå Domkyrka funderat. Tankarna har blivit texter, iscensatta och sjungna i en föreställning, varsamt regisserad av Harry Nyman. Formen känns hel, stiliserad till det allvar som så påtagligt präglar det tänkta. Numera finns det många platser, som här i kyrkan, för att frimodigt och synligt ställa sina frågor. Inte bindas av klass och kön. Respekteras. Det skiljer sig mot förr. Och så - genom rummet går en tyst ängel. Hon har bara en vinge. Det skapar en särskild förhöjning bortom det allmängiltiga. Ety medan scenrummen blivit fler, blir inte allt konst för det. Ibland är det inte viktigt - den som till slut vågar får ett helt par vingar och kan flyga. Som föreställningens ängel. Hon har något med en dikt av Kent Andersson att göra - och med modet att bortom det utsagda, bara vara.