Handen på hjärtat, det finns memoarer som tråkat ut även den mest hängivna beundraren, men att få en livsberättelse gestaltad på scen. Ärligt, det slår det mesta. Inte för djupet, utan kanske mest för med vilken anspråkslöshet, kärlek men framför allt mod man via improvisationsteater kan närma sig en människa. Nu talar jag inte bara för skådespelarna utan också för den gäst man bjudit in. Den person som gett tillåtelse att bjuda på sin berättelsen, för att tala klarspråk en tjuvkik på ett liv. För det handlar om kändisar i detta koncept. Människor som på ett eller annat sätt hamnat i offentlighetens ljus. Och när Lule Stassteater introducerar konceptet i Luleå är första gästen Karl Petersen, före detta kommunalråd. Intressant för alla sina gärningar; krysskung, kulturens förespråkare och betydelsefull för att Luleå idag både har ett Kulturens hus och Facebook hallar.
Hans signum var, under sin tid som kommunalråd, att promenera på stadens gator och tala med människor. Och när han möter den närmast fullsatta salongen på Lillan är han inom konceptets ramar hyfsat villig att öppna sig och till viss del bjuda på en mer privat person än den Karl Petersen vi tidigare mött i offentligheten.
Livsberättelsen, skickligt guidad av journalisten Kerstin Wixe, handlar mest om höjdpunkter. Karl Petersens liv har, enligt honom själv, bara blivit bättre och bättre. Ångern handlar om en blodpuddigsmiddag under uppväxten i Danmark. Men där tar skådespelarna vid, perfektionen blir till liv, inte lika tillrättalagt som de svar som ges vid intervjun.
Monarkmopeden var aldrig den tjejmagnet han utmålat. Den första pussen vid 12 års ålder närmast ett trauma. "Lillemor hade hål på strumporna". Det var egentligen mindre "ligga" och mer slå från underläge än intervjun från början lät påskina.
Och denna icke perfektion är SÅ befriande. Skådespelarna tar fasta på det djupt mänskliga, allas våra tillkortakommanden. Känslan av att vara underordnad på grund av utbildningsnivå och bakgrund, rädslan att inte hitta en livskamrat och sedan göra det. Dock handlar det också om att lyckas, uppfylla det vi önskar. Det vi som människor är stolta över. Och med kärleksfull gestaltning tar skådespelarna inte äran av en människa. Snarare tvärtom. Föreställningen på onsdagskvällen var några älskvärda axplock ur Karl Petersens liv. Publiken skrattade, var underhållen. I detta sammanhang är det gott nog.