Det är ju inte alltför frekvent som Karl Gerhards svårt syrliga Hurra för det lilla som är kvar, Zarah Leanders Ich weiss es wird einmal ein Wunder geschehn eller den ryska mellankrigsvisan Dorogoy Dlinnoyu framförs på svenska estrader numera (den sistnämnda på ryska till och med!) om de ens nånsin (med undantag för Karl Gerhard-bidraget) har gjort det.
Men inne på gamla fina Lillan (som ju används alldeles för sällan numera, känns det som i alla fall?) skedde det i alla fall, när den etablerade estradören Mattias Enn, i Riksteaterns regi, iförd dramatisk svart slängkappa äntrade scenen där och tog oss med på en både instruktiv resa tillbaka till mellankrigstiden och efterkrigstidens musikaliska tid.
Enn, som är van att kajka omkring i landet med enmansföreställningar som denna, är så "omodern" att han bemödar sig om att tala tydligt (diktionen!) och så högt att alla ska höra honom (magstödet!) och även att sjunga dito.
Det tackar man och applåderar för. Och hela Lillan, som var i princip fullsatt, gjorde korrekt likadant.
Där inne pågick förresten, i samband med föreställningen, en så kallad retro-afton med både tidstypiskt fika till försäljning samt ävenså allehanda handgjorda konsthantverk (av exempelvis Lina Söderström).
Det gav ju också den rätta atmosfären. På scenen hängde stora affischer från London, Paris och Berlin och det riktigt intressanta och genomtänkta var att Mattias Enn också tog på sig rollen som historie-ciceron och så att säga blandade cocktailen med både lättsamheter och allvar. Mycket durkdrivet gjort.
Och så detta att inte enbart det förväntade och svenska-engelska förekom. Här blandades repertoaren med tyska-ryska-finska bidrag och Marlene Dietrich förelåg programmässigt framför den ständigt hurtfriske entertainern Ernst Rolf. Mycket pedagogiskt och fint.
Mattias Enn tar sig alltså denna gången entusiastiskt verkligen landet runt och erbjuder reseminnen från ett Europa som bara finns kvar i historieböcker, filmer och sångtexter.
Beundransvärt. Och bara detta att det handlar om att hålla sammanlagt 30 sångtexter i huvudet är ju värt lite extra begrundan.
Enn påminner förresten lite om den stelt korrekte tysken Kurt Raab, som ibland har haft sångprogram i tv med en ålderdomlig men märkligt lockande repertoar.
Det är stor tur att sånt som detta existerar. För att påminna oss.
PS. Recensionen baserar sig, av logistiska orsaker, endast på den första akten (av två) i föreställningen.