Undergången ? Hitler och Tredje rikets fall

Det är en mycket egenartad upplevelse att under några timmar en söndagseftermiddag sitta i en biosalong och följa de händelser som inträffade i samband med Berlins fall, Hitlers självmord och Tredje rikets krossande. För i dagarna nära nog exakt 60 år sedan. Inte för att filmen Undergången i sig är så särskilt överraskande. Är man bara det minsta intresserad av historia och andra världskriget så känner man ju väl till historien i sig. Det är i dess detaljer som det riktigt intressanta finns. Adolf Hitler har med viss monotoni ständigt framställts som en vrålande och fradgatuggande dåre. Den bilden stämmer inte och det kan vara hög tid att avdemonisera Hitler. Vilket inte alls förändrar bilden av honom i stort: han var, speciellt mot slutet av sitt liv, allt mera paranoid, galen och uppslukad av planer som till sist inte hade någonting alls att göra med verkligheten. Men han kunde också vara vänlig, förekommande artig mot sin personal och närmast informell i intima sammanhang (dock är det aldrig någon som ens har antytt att Hitler skulle ha haft någon form av humor). Under den långa isoleringen i bunkern i Berlin utvecklade han också Parkinsons sjukdom, vilket gjorde att hans händer skakade allt mera okontrollerbart och föll kroppsligen allt mera samman. Vilket förde med sig att han rörde sig mycket långsamt och redan vid 56 års ålder var en man märkt av sjukdomar, som såg väsentligen mycket äldre ut. Det är i stor utsträckning tack vare Traudl Junges bok om sina år som sekreterare till Hitler som alla dessa detaljer har kunnat förmedlas. Och det är hennes bok, samt ett verk av historikern Joachim Fest, som ligger till grund för Oliver Hirschbiegels och Bernd Eischingers uppmärksammade film Undergången, som nu går på svenska biografer och är en film av den sorten som man bör göra till en angelägenhet att se. Bruno Ganz, en stor skådespelare i sig, har tagit på sig uppgiften att agera Hitler här. Och han gör det på ett sätt som skrämmer minst lika mycket, som om han enbart hade vrålat och orerat i rollen. Ganz Hitler får regelbundna vredesutbrott, växlar mellan att klappa fästmön Eva Braun på axeln och att hota med att avrätta hela generalstaben. När meddelandet kom om att Himmler (som Hitler hade kallat för ?den trognaste av de trogna?) hade svikit honom och tagit kontakt (via den svenske greven Folke Bernadotte) för att diskutera fredsvillkor med engelsmännen (de avvisade dock alla hans inviter) blev Hitler fullständigt vansinnig och krävde att Himmler omgående skulle lokaliseras och avrättas. Han tvekade inte heller att avrätta Himmlers adjutant, trots att denne var gift med Eva Brauns syster och hon vädjade till Hitler att skona hans liv. Den allt mera påfrestande tillvaron i bunkern skildras med dokumentärt snitt och på ett mycket trovärdigt sätt. De nervösa generalerna vågar inte berätta om den miserabla status som arméerna befinner sig i (barnsoldater och gamlingar var det som Berlins försvar i stort utgjordes av vid den här tiden) och giftkapslar delas ut till personalen. Den scen som åtminstone jag kommer att ha svårast att frigöra mig från är den där Magda Goebbels, fanatisk nazist och hustru till propagandaministern Joseph Goebbels, stoppar in en giftkapsel i munnen på var och en av deras sex barn, griper tag om deras käkar så att kapseln krossas och sedan drar en filt över deras huvuden. Jag visste ju att det var så det gick till. Men det är ändå en ohyggligt plågsam sekvens att bevittna. Man kan gå så långt som att hävda att Undergången är en nödvändig film att se. En extremt sjuk regim krossades för sex decennier sedan men vi ska aldrig tillåtas att glömma att den har existerat och att en majoritet av den tyska befolkningen stödde den. Som doktor Goebbels med ett snett leende vid ett tillfälle kommenterar detta:  ? Det var det tyska folket som valde oss. Vi tvingade dem inte. Därför har jag inte någon sympati med dem nu, när deras halsar blir avskurna. En historielektion på bio. Av den krävande och mera fullödiga sorten.