Men samma myller av tid och samhälle, samma slags förmåga att knyta händelser och historisk förändring till vissa människor och deras repliker och liv. Tillståndet, det är Sverige under sina senaste epoker.
Dessutom har han en underbar tankspriddhet som alltid är helt meningsfull. I bokens inledning finns så många sidospår att det yrslar om läsningen, men vartenda ett följer man gärna eftersom de är så roande. I begynnelsen är alltså en författare som söker sina rötter, först och främst Johan Peter Lewenhagen, Karlskronabo och verksam inom teatern. Då har man just kommit ut från en facettslipad beskrivning av en begravning av en kvinna Ami, och några sjuttiotalsminnen av Tommy och hans kommunistiska cell på metallverkstan.
Därefter bär det iväg till ett möte med gamle kompisen Tommy i nutid, en framgångsrik och tämligen fet figur som samordnar gasledningsbygget genom Östersjön och har en arbetskamrat Jeff, en ryss som är så obehaglig att man önskar sig någon annan stans. Vars uppgift är att muta och hota så att projektet glider smidigt fram, en lubricator, smörjare.
Så där kastar sig berättelsen mellan tidsspeglarna, rivningen av Klarakvarteren, säregna kontrakt med arabstater om teletjänster, levande minnen av Stasis verksamhet, de samverkar alla till en levande bild av svensk efterkrigstid, stark socialdemokrati, ännu starkare näringsliv, människor i makten och utanför, men lika normerade i bägge fallen. Alla påverkas, alla måste delta i spelet, även figurer ur sjuttiotalsvänstern som borde veta bättre.
Ett ömsom närvarande, ömsom frånvarande berättarcentrum är kvinnan Ami, hon som redan i romanens inledning får olika namn beroende på vem som minns henne. Då är det hennes begravning, men det finns också en ungdom, en medelålder och några alldeles vita fläckar i hennes liv. Ingenting är helt vad det verkar vara, inte ens ett namn, Annie eller Anna eller Ann-Marie, hon slits mellan män och kärlekar, hon framkallar det onda i samhället utan att direkt vara ett offer. Och naturligtvis kopplar hon ihop berättarjaget med ryssen Jeff.
Ingenting är en tillfällighet, ingenting är överflödigt. Ann-Maries älskar Stairways to heaven med Led Zeppelin, och på något ställe skriver Östergren om livskonsten som att ”stå under en zeppelinare av bly”, en tung bild, men passande.
Historien är en punkt mellan makten och begripligheten. Den hanterar människor efter sin vilja och allt eftersom förstår man att Östergren nästan ser en moralism i historiens förmåga att uppfostra och rätt oss alla. En slags historiefilosofi som är släkt med Marx´ avsiktlighet, men liksom ställd på huvudet.
Och hela denna lektion serverad med en energisk glädje i berättandet som gör att man inte alls längtar efter slutet fast man skyndar sig dit, genom de många hundra sidorna. Stora bilder och små, nätta små episoder tillsammans med breda svep av samhällsförändring och rörelse, det ryker och dammar runt entreprenörerna som både river och bygger Klarakvarteren.
Twist? Ja, det var som ni kanske minns en högst egendomlig dans som liksom vred sig kring sin egen axel. Och under tiden gjorde ganska osköna saker med den mänskliga kroppen. Fast musiken var oemotståndlig och helt ny. Just då.