Underbart hejdlöst

En annan slags musik sätter oss redan i inledningen på spåret i detta drama som för dagen samlar högstadieelever från Boden och Luleå till premiären för Riksteaterns turné som närmast kommer att föra föreställningen vidare till skolor i Piteå, Haparanda och Jokkmokk. Alison Krauss och Robert Plants lite svajiga version av Sister Rosetta goes before us rör sig i samma gränsland mellan fantasi, dröm och verklighet som pjäsens. Förödelsedagsbarnet är en beställning från Jämtlands länsteater och Riksteatern efter framgångarna med Dan då Dan dog - en historia uppbyggd på ungefär samma sätt. Ensemblen är med några få undantag densamma och även denna gång har Olle Törnqvist regisserat. En farmor, Anita Nyman, ligger i sin säng och funderar på om hon ska stiga upp och gå på toaletten. Det är hennes födelsedag, hon borde ta sig in till stan och köpa tårtformen hon behöver inför kvällens kalas. Som den oroliga själ hon är börjar hon tänka på att det ena kan leda till det andra och snart befinner hon sig mitt i värsta berättelsen. För där i stadsparken träffar hon sitt barnbarn Henrik som har ihop det med Tove som jobbar med Jessika som nyss gift sig och flyttat ihop med Micke. Micke vill inte bli den där mysige golfaren Jessika vill förvandla honom till, drömmer om den ödesbestämda kärleken och bort. Jessika sköter sitt parprojekt med frenesi och lyckas med ett enda välriktat kast förpassa farmors lilla hund Prinsen till den sälla jaktmarkerna med en bit av Berlinmuren. Där ler den som såg Dan då Dan dog lite extra - Dan var nämligen också en hund. På sitt håll sitter Tove och Henrik fast i en energisk diskussion om något de inte ens själva längre riktigt vet, men som naturligtvis snart blir en del i den händelsekedja som en gång började i farmor Gertruds oro och som nu inte lämnar något levande eller dött orört. Farmors fantasier är enorma och dramatikerns associationsbanor underbart hejdlösa. För att inte tala om Rasmus Lindbergs förmåga att fånga upp kommunikation, särskilt där den känns som allra mest tom och intetsägande. Lägg till en regissör med säker blick och sinne för detaljer och en vältajmad ensemble som vill vara med och leka på allvar så blir det både "såå far out och så bra", som en av de unga killarna i huvtröja som lämnade salongen efter föreställningen sammanfattade det. Det är bara att hålla med.

Underbart hejdlöst

Svårbeskrivet är bara förnamnet, liksom den känsla av ren och skär munterhet Rasmus Lindbergs pjäs Förödelsedagsbarnet skänker den som tar klivet in i hans värld av högst osannolika sannolikheter, språklig energi och musikalitet.