Wunderkind är en självbiografisk roman om en pojke som trotsar systemet och slår sig fri från underbarns-etiketten.
- Det finns många smärtsamma minnen och jag var rädd för att skriva den här boken. Först tänkte jag göra en svart komedi om musikskolan men när jag började skriva insåg jag att det inte alls är komiskt. Det som hände där var rätt brutalt och våldsamt. Det fanns barn som tog livet av sig, säger Nikolai Grozni som befinner sig i Sverige för att marknadsföra sin nya bok.
Utsparkad
Wunderkind är ett brottstycke ur Groznis liv och skildrar framförallt åren på Musikskolan för begåvade barn i Sofia i Bulgarien - en korrupt institution bakom järnridån som trots att den är fylld av musik saknar själ och hjärta. Hans alter ego, pianogeniet Konstantin, rasar av ilska och ser med avsmak på hur de han kallar robotar lydigt tar emot kränkningar och följer instruktioner utan att reflektera. Själv gör han gång på gång uppror och blir, precis som Grozni, utsparkad från skolan 16 år gammal.
- På sätt och vis tänker jag att jag hade tur som blev utkastad. De andra barnen fortsatte på den upptrampade stigen och i dag är de flesta av dem musiker eller undervisar i musik i New York, men de är inte lyckliga. De bär alla på sitt förflutna och har aldrig hållit på med något annat än musik.
Pressas
Skolans elever tränar hårt och pressas av alla förväntningar som följer med etiketten "begåvad". Samtidigt lever de destruktiva liv utsatta för våld och övergrepp och ägnar sig åt känslolöst sex i skolans korridorer.
- Det är oansvarigt och farligt när vuxna säger att ett barn är begåvat. Det skapar ett universum av förväntningar som ingen kan leva upp till. Jag vet inte många som har överlevt att stämplas som genier. De flesta jag känner till har det gått illa för.
Inre demoner
Efter att ha relegerats från skolan levde Nikolai Grozni som hemlös i tunnlar under Sofias gator. Uppehållet från pianospelandet hjälpte honom att komma underfund med vem han var utan illusionerna om vem han borde vara. Efter ett år i underjorden började han komponera på egen hand och skickade en inspelning till en skola i USA. Grozni fick ett stipendium och flyttade till Boston. Efter några år där reste han till Indien och levde som buddhistmunk i fem år. Det var då han började skriva. Trots att han har gett ut fem böcker ser han sig fortfarande som "en musiker som försöker skriva".
- Jag började skriva för att jag kände mig fången igen. Även om jag följt min dröm att resa till Indien så kände jag ett behov av att skapa något. Och skrivandet kom naturligt.
I dag spelar Grozni piano för sig själv och försöker lära sin dotter att spela. Han förklarar att han inte vill ge konserter igen men att han gärna komponerar mer egen musik. Att skriva Wunderkind var en smärtsam upplevelse som han inte skulle vilja göra om.
- Det var fruktansvärt. Min förhoppning var att skrivandet skulle hjälpa mig att förstå och komma över, men det blev tvärtom. I stället för att renas öppnade jag dörren till en värld full av inre demoner. Jag är glad att jag blev färdig med den innan jag blev helt galen.