Det är inte underligt att juryn valde den omedelbart övertygande japanske bilderbokskonstnären Ryôji Arai till en av två mottagare av ALMA-priset 2005. När de väl fick syn på honom vill säga. Han är rätt okänd i Europa och bara två böcker där han medverkar har hittills översatts till engelska. I dagarna har dock När kommer bussen?, den första svenska översättningen av Arai, kommit ut i handeln.<br>Arai arbetar på ett sätt som vi svenskar både gillar och känner igen. Den lite ofullkomliga linjen och de vardagliga, kanske till och med fula gestalterna, finns även i många av våra inhemska bilderböcker. Ryôji Arais uttryck präglas därför av det enkla och omedelbart genomförda men där den lilla detaljen samtidigt är viktig. När det nu går att följa hans arbete genom en hel bok blir det också uppenbart med hur stor medvetenhet detta skenbart enkla utforskas. Det var faktiskt flera år sedan jag upplevde en ny bilderbok, i Japan kom den 1992, som ett så väl genomfört konstverk! <br>Boken börjar med en bild på en man som sitter på en bänk i ett skjul, sedd rakt framifrån, och vi får veta att han väntar på bussen. I nästa bild har horisonten förskjutits högt upp i bilden och vägens diagonal syns i sin helhet. På nästa uppslag vickar denna vägkant sedan brant neråt mot det högra ?blädderhörnet?. Och fortsätter att göra så på flera av de kommande uppslagen allt medan det ena sällskapet efter det andra passerar den väntande mannen förbi. Alla följen lika intressanta att se på eftersom de verkar komma från hela världen. Uppenbart är detta en berättelse långt ifrån den likriktande urbaniseringens värld, och med sin öken inte alls särskilt förankrad i ett japanskt landskap.<br>När det sedan blir natt, bussen kommer nämligen inte, suddas så horisonten ut helt och mannen fortsätter att vänta i ett flytande mörker med gnistrande stjärnor. Bussen, då den till sist kommer, växer i sin tur ut över boksidan och plötsligt, men bara ett ögonblick, blir jag som läser berättelsens subjekt där jag står vid den stora, stora bussens sida.<br>Texten, satt med ett typsnitt som gör även den till ett slags bildelement, är sparsmakad med en hel del ljudhärmande inslag ? och därför härlig att högläsa. En eloge även till översättaren Lars Vargö för hans uppfinningsrika ?Kadång kadång kångkadång?. Att det är få ord, och ord som upprepas, fungerar dessutom ypperligt mot de rika bilderna. Själva skeendet i När kommer bussen? präglas till sist av lekfullhet men är egentligen utan större dramatik. När bildarbetet är så rikt på intryck och överraskningar, hos Arai även utfört med handpålagd färg i starka nyanser, fungerar det utmärkt.<br>Och om nu någon uppfattar recensionen som en hyllning är det korrekt: Ryôji Arais första bilderbok på svenska väcker mersmak. Finns ett barn som önskar högläsning ledigt?<br><br>Fotnot: Ryôji Arai delade Priset till Astrid Lindgrens minne (ALMA) 2005 med Philip Pullman, Storbritannien.